Allt det där jag sa till dig var sant

Den unga kvinnan på folkhögskolan, lite ensam, utanför, hittas och plockas upp av en yngling .

Till slut så kallade han på mig. Med rösten och händerna och alltihop. Han kallade på mig, och hans röst klämtade som en middagsklocka, kom till bords, livet är serverat.

Tillsammans blir de enade och starka – alldeles precis på hans villkor. Bit för bit, knappt så att hon märker det får hon upp ögonen för att deras relation inte är riktigt sund. De leker en otäck lek. Än får hon vara hon Lilja, Majakovskijs älskarinna, än Sylvia tätt sammantvinnad med sin Ted. Aldrig sin egen, inte tillräcklig som sig själv och när hon ger sig ur deras tvåsamhet straffas hon med brännmärken och slag.

På skolan träffar hon Ilse och med sin vän blir hon en som vågar, en som törs. Som piratflickorna Anne och Mary lyckas de till sist vända berättelsen till något annat.

Jag tycker om den här boken därför att Amanda Svensson är så grym på att berätta. Historien om den manipulativa mannen och den destruktiva relationen skulle inte ha räckt för mig, hur hemsk den än är. Men med sitt enastående språk och en unik berättarstil tar författaren tag i och håller mig ett fast grepp till sista sidan.

Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda Svensson. Utgiven av Norstedts 2014.

—–

Bloggy nummer 70 i #blogg100

Det jag redan minns

Det finns alltid något slags ängslan i Mats Kempes textvärld. Något som gnisslar, något att oroa sig för, något som inte är som det ska fast det borde kunna vara så bra. I den senaste novellsamlingen skruvas detta sannerligen till. Och som jag älskar det.

På en skolgård någonstans har ungdomarna lunchrast och snackar om vad de ska göra till sommaren. Då kommer en litterär agent förbi och undrar om de har lust att tjäna lite pengar. Jobbet är enkelt, de ska kort och gott agera karaktärer i en romanserie som ska skrivas.

Först är det roligt och spännande. Sen börjar kapitlen rulla på. Det blev inte så kul som jag hade tänkt. Jag kom mest in nån gång då och då. För att säga nåt kvickt.

Hur ska man kunna ha kontroll i sitt liv, när det är andra som skriver det? Det hela utspelar sig i Den animerade staden (platsnamnet är träffsäkert, men jag hakar upp mig varje gång det skrivs ut). I sexton noveller som tillsammans bildar en enhet ligger strålkastaren på olika personer i staden, ibland återkommer de och finns med i varandras berättelser. Allt är bekant och ser ut som det gör i vanlig verklighet men så skruvas det till, till synes osynligt, och verkligheten är en annan men helt och fullkomligt möjlig. Hela tiden glider vi, mellan berättelsen och berättandet på en osynligt och elegant vis.

Det finns flera noveller som jag tycker extra mycket om, som när de unga människorna råkar få i sig fågelskit och sakta förvandlas till fåglar. Omgivningen är chockad och bestört. I en annan novell dyker läppstift upp på en kopp i köket, trots att lägenheten är låst om nätterna. Vem kommer in och hur ska man förhålla sig till en sådan (nästan) osynlig relation?

Jag som sällan (aldrig) läser om böcker gjorde det faktiskt omedelbart. Hur syns det vi får veta mot slutet, i bokens början? Kan man ana? Kanske, det blev en intressant omläsning hur som helst.

Det jag redan minns. Mats Kempe. Utgiven på Norstedts 2014.

—-

Detta torde vara bloggy nummer 59 i #blogg100

Liknelseboken

Bokfrukost med Liknelseboken av PO Enqvist. Under ”första rundan”  hör jag:

Jag känner igen den norrländska mentaliteten. Hur präglas han av den stränga uppfostran? Navelskådning. Inåtvänt och inte allmängiltigt. Kärlekshistoria – jag tänkte kom loss nu, gubbe! Det är ingen berättelse – det är en utfyllnad kring händelsen med kvinnan på det kvistfria furugolvet. Jag lyssnade till när författaren läste – gör det ni också! Fantastiskt språk. Jag fick slå upp ord. Kanske enklare att lyssna –  det blir som talat prat.

Nej, nu ljug du PO, man har inte kvistfria furugolv. Det kvistfria använder man till möbler.

Själv kastade jag mig in i boken men stannade med en tvärnit. Språket – det kräver sitt. Men i den långsamma läsningen (som inte är min bästa gren) kommer rytmen och då blir det enklare att följa med i strömmen, fragmenten och nedslagen. Jag tycker mycket om den. Men det är inte hans bästa om du frågar mig. Jag älskar ännu Kapten Nemos bibliotek så att jag nästan går sönder.

Anna på bloggen och dagarna går har skrivit den vackraste recension jag läst om Liknelseboken.

Liknelseboken. Per Olov Enquist. Utgiven 2013 av Norstedts.

40 – Expeditionen. Min kärlekshistoria

isBoken ligger på köksbordet (plats, ljus). Jag föll i kärlek nästan på en gång. Jo, på en gång. Is, snö. Det är enkelt att få mig på fall då. Nu ligger den där – uppslagen – och lockar och pockar med sina bilder, sin vetenskaplighet och sitt suggestiva berättande. Jag går dit med jämna mellanrum och läser som belöning för väl utfört arbete men jag får svårt att koncentrera mig på det som står överst på To-Do-listan.

Jag vill sms:a boken och höra lite hur det är: heeej, och vad gör du? Och så få ett meningsfullt sms tillbaka: Jag har klättrat på de hala klipporna på Sjuöarna, den nordligaste ögruppen på hela Svalbard. 

Vid fem-tiden har jag stått vid köksbordet många gånger och jag får jobba hårt för att klara min deadline. Men jag är effektiv. Snart är jag klar.  Har det ändå tagit för lång tid? Ligger Boken kvar där ute? Vill den fortfarande att jag ska komma och läsa? Borde jag duscha först?

Så sitter jag där. Vild i håret och bläddrar sida för sida för sida. Det är spännande och vackert.  Jag vill aldrig sluta läsa och se. Expeditionen. Min kärlekshistoria blir  MIN kärlekshistoria. Och jag blir inte svartsjuk om den blir din.

Expeditionen. Min kärlekshistoria. Bea Uusma. Utgiven av Norstedts 2013. Jag har den illustrerade utgåvan.