Etikett: Norstedts

Publicerat

Liv till varje pris av Kristina Sandberg

13059723_O_1[2]Mor är rar lyder en välkänd textrad från småskolans läsebok. Fru Maj Bergvall är inte rar, hon är istället förtvivlat angelägen om att göra rätt, att passa in. Lika hård och uppfordrande som hon är mot sig själv är hon mot andra inte minst sin familj. Hon vill innerligt gärna vara älskad men hennes brist på självkänsla gör att hon är oförmögen att visa och ta emot kärlek.

Liv till varje pris är den sista i trilogin om Maj från Örnsköldsvik och äntligen har Katarina Sandberg fått sin välförtjänta August-nominering. Inifrån Majs huvud skildras Sverige från slutet av 30-talet fram till våra dagar. Maj väljer inte, hon blir. Hon blir gravid, hon blir gift med Tomas, hon blir hemmafru. Hon blir kvinnan som föder ett barn och som sörjer för de sina. Majs make Tomas blir också, han ärver familjefirman något som kan utifrån tyckas som ett ytterst fördelaktigt arv men Tomas är inte skapt för att bli entreprenör.

Kristina Sandbergs tre böcker om Maj har krupit in under mitt skinn. Som uppvuxen som ensamt barn i en familj bestående av kvinnor från Majs generation har Kristinas absoluta fingertoppskänsla för språkets uttrycksform och de normer som rådde för kvinnor under denna tid har golvat mig totalt. Hon skriver orden, uttrycken och tankarna som så ofta nyttjades under min uppväxt. Trots att jag växte upp i en helt annan del av Sverige. Jag har hört att Kristina ofta fått frågan om det feministiska perspektivet i böckerna, klassperspektivet och det kvinnohistoriska perspektivet. Man har haft synpunkter på Maj och hennes sätt att vara. I Liv till varje pris svarar Kristina så här:

”Du ska veta Maj hur många som vill att du ska föra en rak och tydlig kommunikation med din man och dina barn. Som om du kunde…”

Nej, Maj kan inte föra någon rak kommunikation för hon hade ingen aning om att det kunde gå till på det viset.  Hon var ett barn av sin tid precis som vi alla är barn av vår tid.

Liv till varje pris är utgiven på Norstedts 2014. Du kan läsa Ann-Sofies blogginlägg om  Att föda ett barn 2010  och  Sörja för de sina 2012  genom att klicka på länkarna.

Publicerat

Norrut åker man för att dö av Ida Linde.

Vi åker rakt in i mörkret och när jag kommer till sista stycket i första kapitlet upptäcker jag att jag håller andan.

När domaren frågade Ben om varför han dödat så många oskyldiga människor satt han tyst. Domaren fick upprepa frågan. Ben lutade sig fram mot mikrofonen men sa det ändå mest för sig själv:
– Kanske finns det ondska i världen trots allt.

Det finns inte ett enda överflödigt ord . Ida Lindes språk är poetiskt vackert med sparsmakad exakthet. Hon är nära sina karaktärer, berättar lågmält och kärleksfullt om människorna vars livs samspelar med händelserna i romanens upptakt. I elva kapitel berättas om elva människoöden, människor som alla funderar över de snåriga stigar de kommit att vandra. Mitt hjärta snörs ihop, jag får en klump i halsen när jag läser om Simon. Jag gläds åt att Karim och Lávra i alla fall har varandra. Dessa människoöden jag möter i ett enda kort kapitel går mig djupt till sinnes.

Boken har kallats en norrländsk western, jag har hört den liknas vid Oliver Stones film Natural Born Killers och ja, det stämmer. Men i mitt huvud hör jag Monica Törnells hesa stämma sjunga sången Vintersaga med text av Ted Ström.

Det är då som det stora vemodet rullar in och från havet blåser en isande gråkall vind

Om ni frågar mig så tror jag på en Augustpris-nominering för  Norrut åker man för att dö utgiven av Norstedts 2014.

Publicerat

Inspirerad av Ann-Sofies resa i Bergslagen erinrar jag mig min allra första deckare.

Jag var på mitt tolfte år, det var juni och jag låg i gräset vid min mormors sommarstuga och läste. Jag hade några dagar tidigare lånat  biblioteksboken som jag inte riktigt var säker på att jag skulle våga läsa. Men när jag väl börjat gick det inte att sluta. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang utkom första gången 1949 och utspelar sig på en ö i Bergslagen under några ovanligt varma sommarveckor. Den unga Puck Ekstedt reser dit för att tillbringa sommaren i glada vänners lag men också för att åter träffa Einar Bure, en man som hon haft till bordet vid en middag tidigare under våren och är väldigt attraherad av.

Jag minns att jag någon gång under 80-talet läste att Maria Lang skrev deckare i en slags flickbokstil. Jag ska låta det vara osagt om omdömet var menat som förklenande eller inte, men jag skulle vilja utveckla det till att Maria Lang var den första svenska deckarförfattaren som skrev utifrån en ung kvinnas perspektiv, hon var helt enkelt den första deckardrottningen. Då hennes första roman förutom flera mord, bubblar av kärlek och heta känslor och att Dagmar Lange var 35 år gammal och studierektor på en flickskola vid tidpunkten, förstår man nödvändigheten av att skriva under pseudonym. Vad som också måste varit ytterst kontroversiellt är att det finns en homosexuell aspekt i boken. Faktiskt var det Maria Lang som upplyste mig om att det fanns kärlek mellan människor av samma kön.

Jag älskade boken när jag läste den och läser ibland om den med ett leende på läpparna. Jag reser tillbaka i tiden och minns hur det var att vara nästan 12 år och för första gången få ta del av en riktig deckare som inte bara handlade om mord utan också kärlek, relationer och en intensiv nästan trolsk beskrivning av den svenska sommaren.

I Maria Langs hemstad Nora firar man i år hennes 100-dag genom allehanda aktiviteter. Hemsidan hittar du här. Vet ni förresten att Maria Lang twittrar från sin himmel?  Hon är fortfarande kuslig och mycket underhållande! Gå in på Twitter och sök på @DagmarMariaLang  Ann-Sofies resa i Bergslagen kan du läsa om här, del 1 och del 2

Publicerat

Allt det där jag sa till dig var sant

Den unga kvinnan på folkhögskolan, lite ensam, utanför, hittas och plockas upp av en yngling .

Till slut så kallade han på mig. Med rösten och händerna och alltihop. Han kallade på mig, och hans röst klämtade som en middagsklocka, kom till bords, livet är serverat.

Tillsammans blir de enade och starka – alldeles precis på hans villkor. Bit för bit, knappt så att hon märker det får hon upp ögonen för att deras relation inte är riktigt sund. De leker en otäck lek. Än får hon vara hon Lilja, Majakovskijs älskarinna, än Sylvia tätt sammantvinnad med sin Ted. Aldrig sin egen, inte tillräcklig som sig själv och när hon ger sig ur deras tvåsamhet straffas hon med brännmärken och slag.

På skolan träffar hon Ilse och med sin vän blir hon en som vågar, en som törs. Som piratflickorna Anne och Mary lyckas de till sist vända berättelsen till något annat.

Jag tycker om den här boken därför att Amanda Svensson är så grym på att berätta. Historien om den manipulativa mannen och den destruktiva relationen skulle inte ha räckt för mig, hur hemsk den än är. Men med sitt enastående språk och en unik berättarstil tar författaren tag i och håller mig ett fast grepp till sista sidan.

Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda Svensson. Utgiven av Norstedts 2014.

—–

Bloggy nummer 70 i #blogg100