Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Jag tycker om böcker som handlar om någon som reser sig upp och går. Utan någon närmare planering eller packning tar någon och sätter den ena foten framför den andra och fortsätter till synes planlöst med det.

Tessa Björk  i Till Isola gör det. Kroppen hade börjat säga ifrån. Allergiska besvär med dimseende och ofattbar klåda blev allt mer påtaglig. Något måste hända. En dag såg hon sin man Tom kliva in i en bil med en kvinna, stod kvar, såg dem kyssas.

Sedan reste jag mig upp, hängde på mig ryggsäcken, gick ut ur lägenheten och
låste dörren.

Tessa lämnar staden för skogen. Allergin försvinner. Allt mer anpassar hon sig till skogen, inte bara vaksamhet och skärpa stärks. Trampdynor, kroppen som blir luden, tecknen är många på att civilisationen lämnat henne.

Delia i Utan bagage av gör det. Hon är gift med Sam och de har tre ganska vuxna barn. Han är läkare och hon tar hand om administrationen på läkarmottagningen. Hon gör ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på deras gemensamma semester helt sonika lämnar familjen och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån.

Mundus Gregorius i Nattåg till Lissabon gör det också. Han är läraren som på väg till skolan en morgon träffar en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Hon rafsar hastigt ner ett telefonnummer i pannan på Mundus (!) för att hon inte har något papper tillhands och måste få siffrorna nedtecknade innan hon glömmer dem. Den udda upptakten leder till att Mundus cirklar rubbas. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på portugisiska.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon.

Och nu Harold Fry. Han får en dag ett brev från en gammal arbetskamrat som kort meddelar att hon ligger för döden. Han skriver ett svar och går iväg till brevlådan för att lägga på sitt brev. Men väl där bestämmer han sig för att gå en bit till och sen en till. Hemma står hans hustru sedan många år tillbaka och gapar av ilska och ångest. Bit för bit får jag förstå att Harold gjort något illa mot Quennie för längesedan. Och hur är det med sonen? Jag är med tag. Men sen  tröttnar jag.

Harold visste att han hade hittat sin väg. Han berättade historien om Queenie, och om flickan på en back, och han frågade främlingar om de ville vara så vänliga att hjälpa till. I utbyte lyssnade han. Han blev kanske erbjuden en smörgås, eller en flaska vatten, eller en ny omgång plåster. Han tog aldrig mer än han behövde […]

Harold Fry kastar pengarna  och packningen och blir en fri man och förstår meningen med livet. Det är just det. Coelho-varning när det börjar bli för mycket andligt strössel. Romanen är superpoppis över världen läser jag. Men jag sällar mig inte till skaran av följeslagare.

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd. Rachel Joyce. Utgiven av Norstedts 2012.

____

Bokmania delar inte min uppfattning. Ingrid är lite inne på min linje, men påpekar att det är en bok skriven med hjärtat. Och det får jag hålla med om.

De obotliga optimisternas klubb

Vi ägnar en timme åt att reda ut vad han vill. Han, författaren Jean-Michel Guenassia till den tjocka romanen om en schack- och samtalsklubb i femtiotalets Paris. Ge liv åt en klunga sedan länge glömda farbröder? Minnas en barndom? Skriva en äventyrsroman för pojkar? Nej, vi är långt från säkra. Den har fått lyriska recensioner i dagspressen. Också det funderar vi över.

I Paris växer Michel upp tillsammans med mor, far, syster Juliette och bror Franck. Med goda vännen Nicolas blir han oslagbar i fotbollsspelet baby-foot. En dag spelar han på restaurangen Balto.

Mellanborden längst in hade jag lagt märke till en dörr bakom en grön sammetsgardin. Genom den dörren såg jag medelålders män försvinna, men jag såg ingen komma ut igen.

Trots sin unga ålder, han är tolv år i romanens början,  blir han en del av den lilla schack-klubben bakom sammetsgardinen. Dess observatör och försvarare. De är ett tiotal flyktingar som lämnat Sovjet, Ungern, Grekland och andra länder och många skäl. Deras gemensamma bas blir Café Balto där det längst in finns ett rum för schackspel och ibland ett och annat samtal. De är inga intellektuella. Det är inte den abstrakta filosofins gåtor som ska lösas här och vardagens konkreta problem. Mat, husrum och kärlek. Och politik. Kvinnorna är dock inte välkomna på caféet. Knappt i romanen heller. De hävdar att det som får dem att leva vidare är deras obotliga optimism.

I cirklar gör romanen avstickare och berättar männens vitt skilda historier. De är konsekventa och starka i sina åsikter med de är många och förblir flyktiga också i sin gestaltning. I fjärran finns Algeriet och kriget som brinner. Franck och hans vän Pierre diskuterar livligt vad man borde göra och inte. Till sist bestämmer de sig för att ta värvning och försvara sitt hemland. På Balto råder som vanligt delade meningar. När så Franck deserterar från armén i Algeriet försöker såväl hans pappa som Michel hjälpa till med pengar och skydd. Men så dyker brevet upp som får Franck att vända sin bror ryggen.

Michels stora intresse är läsande. Vi följer honom till studentdags och hela tiden sitter han med en roman i knät. Det vimlar av boktips och bokdiskussioner i romanen. Det är förstås fint. Fint också är att få en riktigt berättelse i handen och det här är rappt och roligt berättat även om hälften vore nog. Men poängen? Näe, där går vi bet.

De obotliga optimisternas klubb. Jean-Michel Guenassia. Utgiven 2009. På svenska av Norstedts 2012.

_____

Hermia tycker att att den trots längden missar att avsluta några av alla trådar. Dagens bok kämpar med att tycka om den men lyckas inte.

 

Alltings början

Saga börjar gymnasiet. Ganska snart ser hon att de tre intressanta åren i skolan kommer att bli något annat. De där lärarna. Det där systemet som går ut på att prångla ut, pracka på. Det är inte där hon kommer att utvecklas. Andra platser finns. Mammas feministiska bibliotek och hennes förhoppning och pushande att Saga ska ta för sig, bli en självständig kvinna som ställer krav och går sina egna vägar. Det är ett sätt. Ett annat är de politiska händelser som hela tiden pågår och reageras på och som påverkar, ställer till och ställer krav. Att forma sig. Att låta sig formas.

Och så Victor. Mannen som hon ser och letar efter och till sist väljer han henne och när han ringer går hon dit. Hon älskar. Inte han Men

Jag kommer aldrig ångra det jag gör med honom, men han kommer att ångra allt han gör med mig  – och allt han inte gör. Han kommer inte att minnas för han kommer att ångra sig och känna sig som ett svin och jag kommer inte ens att orka bry mig om det för det kommer bara att vara så självklart. Och han kommer ångra sig av andra anledningar också. Det är min profetia.

Karolina Ramqvist skriver oerhört bra. Det kyligt berättande skapar inte distans utan realism. Mitt i prick. Exakthet. Jag vill läsa mer om Saga. Hon som är så betraktande och samtidigt blasé. Hon som också är så smart och distanserad och modig. Inga raka spår. Men framåt.

Alltings början. Karolina Ramqvist. Utgiven av Norstedts 2012.

_____

Så här skrev jag om Flickvännen som jag också gillade. Mycket.

Nattens cirkus

Det här är inte magi. Det här är hur världen är beskaffad, det är bara det att ytterst få människor stannar upp och lägger märke till det.

I skymningen uppstår Le Cirque des Rêves – Drömmarnas cirkus. I snirklande gångar ligger tält efter tält där fantastiska magiska upplevelser erbjuds. Eldslukare, kvinnor som böjer sina kroppar i positioner som inte kan vara möjliga, osannolika färgfyrverkerier och svävande djur, allt kan du få vara med om. Men cirkusens underverk är en konstruktion. En skådeplats för den tävling som startats mellan Marco och Celia, båda förtrollare av verkligheten. Tävlingen eller utmaningen påbörjades när de var mycket små, av Mannen i den grå kostymen och Celias far Prospero Besvärjaren. Hur är det möjligt att någon ska vinna?

Hela cirkusen och romanen presenterar oavbrutet fantastiska skapelser och händelser för sin publik som hänförs av magin. Men det är ju inte magi även om cirkusens artister aldrig avslöjar det. Den magiska klockan som kan vända ut och in på sig själv. Karusellen där trähästarna faktiskt andas. Isträdgården och önsketrädet – allt är en kombination av ren ingenjörskonst och tankekraft.

Jag gillar boken länge. Den är verkligen ambitiös och genomtänkt i minsta detalj.  Vad ska den här historien ta vägen? tänker jag. Hur ska cirkusen utvecklas och vad kommer att hända med de färgstarka och exotiska karaktärerna? Jag läser intensivt. Men saken är den att trots de många sidorna händer det inte så väldigt mycket. Cirkusen blir ett tillstånd där de magiska konstruktionerna blir så vanliga och realistiska att jag tappar min hänförelse och suckar närmast uttråkat när cirkustälten än en gång viker ihop sig själva. Marco och Celia blir förälskade i varandra, det är förstås dramatiskt eftersom utmaningens regel säger att endast en av dem kan vinna och den andra måste gå under. Men hela historien tar slut i ett ingenting. Trots de fyrahundra sidorna vänder jag på sista bladet och hade önskat mig något slags poäng.  Eller så är jag en sådan som inte lägger märke till.

Nattens cirkus. Erin Morgenstern. Utgiven 2011, på svenska av Norstedts 2012. Gå dit och titta på det coola omslaget.