Jag tycker om böcker som handlar om någon som reser sig upp och går. Utan någon närmare planering eller packning tar någon och sätter den ena foten framför den andra och fortsätter till synes planlöst med det.
Tessa Björk i Till Isola gör det. Kroppen hade börjat säga ifrån. Allergiska besvär med dimseende och ofattbar klåda blev allt mer påtaglig. Något måste hända. En dag såg hon sin man Tom kliva in i en bil med en kvinna, stod kvar, såg dem kyssas.
Sedan reste jag mig upp, hängde på mig ryggsäcken, gick ut ur lägenheten och
låste dörren.
Tessa lämnar staden för skogen. Allergin försvinner. Allt mer anpassar hon sig till skogen, inte bara vaksamhet och skärpa stärks. Trampdynor, kroppen som blir luden, tecknen är många på att civilisationen lämnat henne.
Delia i Utan bagage av gör det. Hon är gift med Sam och de har tre ganska vuxna barn. Han är läkare och hon tar hand om administrationen på läkarmottagningen. Hon gör ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på deras gemensamma semester helt sonika lämnar familjen och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån.
Mundus Gregorius i Nattåg till Lissabon gör det också. Han är läraren som på väg till skolan en morgon träffar en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Hon rafsar hastigt ner ett telefonnummer i pannan på Mundus (!) för att hon inte har något papper tillhands och måste få siffrorna nedtecknade innan hon glömmer dem. Den udda upptakten leder till att Mundus cirklar rubbas. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på portugisiska. Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon.
Och nu Harold Fry. Han får en dag ett brev från en gammal arbetskamrat som kort meddelar att hon ligger för döden. Han skriver ett svar och går iväg till brevlådan för att lägga på sitt brev. Men väl där bestämmer han sig för att gå en bit till och sen en till. Hemma står hans hustru sedan många år tillbaka och gapar av ilska och ångest. Bit för bit får jag förstå att Harold gjort något illa mot Quennie för längesedan. Och hur är det med sonen? Jag är med tag. Men sen tröttnar jag.
Harold visste att han hade hittat sin väg. Han berättade historien om Queenie, och om flickan på en back, och han frågade främlingar om de ville vara så vänliga att hjälpa till. I utbyte lyssnade han. Han blev kanske erbjuden en smörgås, eller en flaska vatten, eller en ny omgång plåster. Han tog aldrig mer än han behövde […]
Harold Fry kastar pengarna och packningen och blir en fri man och förstår meningen med livet. Det är just det. Coelho-varning när det börjar bli för mycket andligt strössel. Romanen är superpoppis över världen läser jag. Men jag sällar mig inte till skaran av följeslagare.
Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd. Rachel Joyce. Utgiven av Norstedts 2012.
____
Bokmania delar inte min uppfattning. Ingrid är lite inne på min linje, men påpekar att det är en bok skriven med hjärtat. Och det får jag hålla med om.
Vi ägnar en timme åt att reda ut vad han vill. Han, författaren Jean-Michel Guenassia till den tjocka romanen om en schack- och samtalsklubb i femtiotalets Paris. Ge liv åt en klunga sedan länge glömda farbröder? Minnas en barndom? Skriva en äventyrsroman för pojkar? Nej, vi är långt från säkra. Den har fått lyriska recensioner i dagspressen. Också det funderar vi över.
Saga börjar gymnasiet. Ganska snart ser hon att de tre intressanta åren i skolan kommer att bli något annat. De där lärarna. Det där systemet som går ut på att prångla ut, pracka på. Det är inte där hon kommer att utvecklas. Andra platser finns. Mammas feministiska bibliotek och hennes förhoppning och pushande att Saga ska ta för sig, bli en självständig kvinna som ställer krav och går sina egna vägar. Det är ett sätt. Ett annat är de politiska händelser som hela tiden pågår och reageras på och som påverkar, ställer till och ställer krav. Att forma sig. Att låta sig formas.