Saga börjar gymnasiet. Ganska snart ser hon att de tre intressanta åren i skolan kommer att bli något annat. De där lärarna. Det där systemet som går ut på att prångla ut, pracka på. Det är inte där hon kommer att utvecklas. Andra platser finns. Mammas feministiska bibliotek och hennes förhoppning och pushande att Saga ska ta för sig, bli en självständig kvinna som ställer krav och går sina egna vägar. Det är ett sätt. Ett annat är de politiska händelser som hela tiden pågår och reageras på och som påverkar, ställer till och ställer krav. Att forma sig. Att låta sig formas.
Och så Victor. Mannen som hon ser och letar efter och till sist väljer han henne och när han ringer går hon dit. Hon älskar. Inte han Men
Jag kommer aldrig ångra det jag gör med honom, men han kommer att ångra allt han gör med mig – och allt han inte gör. Han kommer inte att minnas för han kommer att ångra sig och känna sig som ett svin och jag kommer inte ens att orka bry mig om det för det kommer bara att vara så självklart. Och han kommer ångra sig av andra anledningar också. Det är min profetia.
Karolina Ramqvist skriver oerhört bra. Det kyligt berättande skapar inte distans utan realism. Mitt i prick. Exakthet. Jag vill läsa mer om Saga. Hon som är så betraktande och samtidigt blasé. Hon som också är så smart och distanserad och modig. Inga raka spår. Men framåt.
Alltings början. Karolina Ramqvist. Utgiven av Norstedts 2012.
_____
Så här skrev jag om Flickvännen som jag också gillade. Mycket.