Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage

Eftersom jag fick en efterlängtad bokhög häromdagen läste jag inte alla novellerna på en gång i Alice Munros Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage, utan bara de tre första. Egentligen är det så långt ifrån ”bara” man kan komma, för de är alla oerhört välskrivna. Titelnovellen (Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage) har jag drömt om två dagar i rad. Jag har också tänkt mycket på den så där av bara farten ni vet som man kan göra. Ibland till och med glömt vem det var som var med om det där sjuka, som jag senare kommer på är karaktärerna i novellen. Johanna Parry är barnhemsbarnet som vuxit upp och blivit hushållerska av den rekorderliga sorten. Utan större förhoppningar om livet än att kanske kanske kunna bli gift en dag, och få fortsätta att känna sig behövd. Hos arbetsgivaren Mr McCauley bor även hans moderlösa barnbarn Sabitha som studerar medan hennes pappa krigsveteranen lever livet utomlands mycket för ”affärernas” skull. Av olika anledningar, den ena mer fantastisk än den andra, beslutar sig Johanna för att avsluta sin tjänst hos Mr McCauley genom en lapp med beskedet på diskbänken. Hon ska testa sina vingar och bege sig ut i världen, kanske till och med gifta sig med den man hon brevväxlat med i hemlighet ett längre tag. Mannen är ingen mindre än Sabithas far, som i svärfadern Mr McCauleys ögon inte är mycket värd, varken som far, make eller svärson. Vad som får Johanna att lämna allt för en resa över världen vet hon egentligen inte själv. Inte heller mannen hon hoppas få gifta sig med. Bara två personer vet. Två personer som i småstadens tristess dödat tid och spelat rollspel i verkligheten. Jag har funderat på hur jag skulle beskriva den här historien och det finns minst hundra sätt, ur hundra olika vinklar. Jag ber er istället för att låta denna  kortrecension vara avgörande för huruvida ni i framtiden kommer att läsa denna novell eller inte, faktiskt läsa själva. Den är så kort, men så oerhört matig och underbar. Karaktärerna är  på de få raderna ändå livs levande. Dofterna, ljuset, tankarna, längtan och varför inte; ödet, fastnar som verkliga drömmar. För hur vi än tänker, och hur vi än försöker styra saker, kan vi aldrig vara säkra på hur livet blir. Och det vet vi alla, även om vi kämpar för att styra så gott det går. Det, och många andra saker får den här berättelsen mig att tänka på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *