Undergångaren av Thomas Bernhard

(Bokförlaget Tranan 2004, utgiven i original 1983 med titeln Der Untergeher)

En man, för länge sedan pianovirtuos , tänker tillbaka på den trio han på femtiotalet var en del av, tillsammans två andra nu framlidna pianovirtuoser. En av dem begick nyligen självmord i förtvivlan över att inte längre kunna styra sin notbladsvändande syster som lämnat det gemensamma hemmet för ett eget liv. Den andra, Glen Gould död i sjukdom och galenskap många år tidigare. Glen Gould var världens bästa pianist. Ett geni om vi får tro berättaren, som också skrivit en bok om den gamle vännen och sedermera även världskända pianogeniet. Fram och tillbaka tänker nu den kvarlevande berättaren på hur det egentligen kommit sig att trion utkristalliserats som den gjort. Tre helt olika personer, med helt olika förutsättningar och sätt att hantera livet. Hur de möttes och varför. Bitterheten över att inte vara den bästa, och att heller aldrig kunna bli det, tvingade både självmördaren, av geniet kallad Undergångaren, och berättaren, av geniet kallad Filosofen, att ge upp pianospelandet. Endast geniet skulle fortsätta, så var reglerna. Trots att de alla tre nått svindlande höjder i karriären genom högre studier på Mozarteum i Salzburg, var det så det fick bli, och där börjar slutet, faktiskt för dem alla tre.

På ett oerhört torrt sätt går berättaren, Filosofen, igenom självömkande livsåskådningar,  principer hans vänner levt efter och det självförakt som  tycks äta varje Österrikare inifrån vare sig den vill det eller inte.  Berättaren lever förmodligen endast för att han flytt Wien för Madrid.

Undergångaren är lättläst och mycket rolig på ett torrt, nästan passivt aggressivt sätt. Däremot inte sagt att jag har fått ut speciellt mycket av den. Kanske kommer jag att tänka på den då och då, för att vissa passager har varit mycket roande, och för att sättet berättaren förhåller sig till sina bekanta är så uppenbart avståndstagande, men ändå kärlekssökande sätt, kanske så en ensam människa minns det som varit? Och så har vi Österrikehatet, otyglat och innerligt, bara det är roligt.

Ja, kanske blir det fler T Bernhard med tiden. Men det är inget jag kommer att prioritera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *