Har sträckläst Alex Schulmans båda böcker. Jag började med den andra först, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
Trots att jag hört delar av texterna i hans sommarprat och trots att det sägs att stora delar först publicerats i hans blogg (som jag inte läst) så gör det ingenting. Jag gillar det jättemycket.
Framförallt gillar jag hans språk. Jag tycker om att han använder ord som taxibil och inte bara taxi. Att han använder jumper istället för tröja när de ska köpa dotterns första klädesplagg. Jag gillar formuleringar som ”Jag går som man går på tåg” när han beskriver hur berusad han är och går igenom lokalen.
Den håller inte ihop riktigt till slutet. Slutet känns lite ihophafsat, som det skrevs i efterhand för att få till ett slut. Annars är det mycket, mycket bra.
På torsdag så diskuterar vi boken på frukostträffen på Vetekatten.
Jag vill bara läsa mer efteråt så jag fortsätter direkt på hans debutroman Skynda att älska. Jag förälskar mig inte i språket lika mycket. Det känns som han utvecklat det efter debuten men boken är mycket varm och handlar om hans älskade pappa Allan Schulman. Ett pappaporträtt som till mesta del är fyllt av kärlek men det finns även några taggar men de blir aldrig så starka att de berör tycker jag. Inte som andra pappaporträtt man läst.
Tycker inte debuten är lika stark som Att vara med henne… och här skiljer sig min åsikt mot de flesta andras har jag förstått.
Hur som helst ser jag fram emot kommande romaner av Alex Schulman. Jag tror om trettio år kommer han vara en stor författare och Babelredaktionen som hånade honom genom att stämpla honom i pannan ironiskt med ordet författare kommer skämmas precis som Bonniers fick stå med lång näsa när de refuserade Astrid Lindgren.