Imorse slog vi nästan rekord i antal deltagare. Eller vi slog faktiskt rekord om vi räknar in Bob. Vi var då hela tretton runt bordet som diskuterade Lukas Moodyssons bok Döden & co. Som vanligt var åsikterna rejält splittrade och isär. Bra så. Det blir roligast diskussioner då.
Ungefär halva styrkan tänkte introvert, pretentiöst och tråkigt språk som var fullt av upprepningar. Andra halvan tänkte poetiskt, vackert, sant och äkta. En mycket bra beskrivning av en människas sorgearbete och kärlek till sin pappa.
Boken har en dramaturgisk kurva och en musikalisk ton. Vi enades om att hela boken är skriven i en stream of counciosness men tvärtom James Joyce eller Virginia Wolf så blir det aldrig svårläst och tungt.
Även om en del tyckte boken var ointressant så är den aldrig långsam eller svårläst. Det flyter även om det är tungt ibland och jobbigt att läsa hur han vältrar sig i sin sorg.
Som en deltagare sa på ett ungefär:
– Det är som att lyssna på en vän som ältar. Man tycker det är skitjobbigt när vännen ska dra allting för hundrasjuttiofemte gången men man lyssnar ändå för man tycker om personen.
Jag reagerade en del på att den är så manlig. Alla kvinnor i bokenär antingen älskarinnor eller thailändska horor vilket känns lite sexistiskt, men inte många höll med. Jo, Johanna, som läst boken tidigare och recenserat här på Breakfast Book Club. Läs hennes recension här.
Vad tyckte du?