Dingo dingo

Höstterminen rivstartades med bokfrukost om boken Dingo Dingo förra veckan. En bok som vi tidigare i sommar fick som ljudbok men som bara ett fåtal faktiskt lyssnade på. Några köpte boken, några lånade den på biblioteket. Själv läste jag den som e-bok.

Tyvärr var intresset för boken ganska svalt. Boken är totalt ospännande. Från början till slut är det en och samma linje och man förstår redan från början vartåt det bär hän. Vi vet att de kommer börja kramas och att de kommer komma till någon insikt. Storyn om den misshandlade mannen är det enda som griper tag lite. Det är fint skildrat om något man inte så ofta får läsa om.

Frukostklubben resonerade att författarna slarvar bort ett viktigt ämne, den ensamma och ledsna mannen som har svårt att uttrycka sina känslor. Det är en rätt allvarlig problematik som man istället för till ett jippo och lite förlöjligar. Varför? Vågade man inte skriva en allvarlig bok?

Dingo Dingo, Telegram bokförlag. Ljudbok från A nice noice.

3 svar på ”Dingo dingo”

  1. Jag har inte läst Dingo-Dingo (och gör det väl inte heller, nu förstås) men jag såg en intrevju med de tre herrarna för några veckor sen. Det lät bättre då, får jag säga. Men din fråga – varför kan kan inte skriva en allvarlig bok? Jag tycker frågan är relevant, eftersom jag stött på patrull själv tidigare med samma sak. Det är för allvarligt, för realistiskt, för deprimerande…

    Orkar vi inte ta till oss sånt längre? Orkar vi känna oss lite ledsna efter att ha lagt ifrån oss en bok? Eller sett en film? Eller är det de fördömda Hollywoodsluten, de som alltid slutar mer eller mindre lyckligt som helt tagit över? Eller är smärtan någonting vi inte vill veta av mer?

    Vad tror ni andra?

     
    http://www.facebook.com/pages/Thomas-Erikson/213602578663823
     

  2. Har läst boken och tycker att den var både modig, allvarlig OCH rolig. Bara för att EN bok fokuserar på humor, behöver man inte tro att det handlar om bristande mod. Min knänsla är att väldigt FÅ svenska romaner, vågar eller vill använda humorn för att tala om något allvarligt.
    Min fru grät när hon läste boken, så någon har den lyckats beröra.
    Bokens stora problem är nog att den riktar sig till män, det är för oss som igenkänningen är starkast, då uppstår problemet att de flesta som läser romaner är kvinnor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *