Amulett av Robert Bolaño

Speed-reading inför ett boksamtal blev nödvändig och jag läser snabbt ett par presentationer av Amulett för att få ett sammanhang. Och tur var väl det, tänker jag efter en stund. Det här en roman för Mexikos intellektuella, med andra litterära referenser än mina. Sen struntar jag i det och låter namnen och händelserna bara flöda förbi och njuter av alla berättelser som Auxilio Lacouture berättar från sin plats i universum.

Denna plats är en toalett på ett av universiteten i Mexiko City. Oroligheter i staden har lett fram till Tlatelolco-massakern 1968 och Auxilio är helt enkelt på muggen när militären stormar in i skolan. Under några dagar stannar hon kvar där i det trånga utrymmet och i ensamheten får tid och rum helt egna lagar.

…och tiden vecklade ihop sig och vecklade ut sig som en dröm. År 68 blev år 64 och år 60 och år 56. Och dessutom år 70 och 73 och 75 och 76. Som om jag hade dött och betraktade åren ur ett alldeles nytt perspektiv.

Kvinnan berättar om staden hon närmast maniskt vandrar i, irrfärderna om nätterna och de unga poeterna hon tagit under sina vingars beskydd. Ville de det? Ville de bli beskyddade? Eller är hon bara en toka som tror att hon är behövd eller moder poesi? Vi har olika uppfattningar när vi samtalar. De som läst De vilda detektiverna känner sig hemma i berättarstilen,  alla utvikningar och återkomster till en kärnpunkt. Men ingen är säker på att den här lilla romanen är ingången till Roberto Bolaños författarskap.

Satserna radas i ett snabbt tempo och jag läser förtjust mot det rusiga crescendo-liknande slutet. Det slutet är hoppfullt, hävdar jag. Inte alls, säger andra i samtalet. Det här är en tragedi.

Nej, minsann. Här får jag sista ordet. Den här romanen slutar i dur. Eller hur?

Amulett. Roberto Bolaño. Först utgiven 1999. På svenska utgiven av Albert Bonniers 2011.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *