Little bee

Det var ett halvår då vi inte läste en rad. Ingen dikt, ingen novell, ingen roman. Inget. Vi fick bara inte plats med en enda historia förutom de som vi fick oss berättade. Alla upprörande historier om dödande, våldtäkt, slakt och förtryck. Men också om kärlek,  trädgårdar och vardagsliv. Det var flyktingar som berättade. Människor som lämnat sina länder och på olika sätt kommit till Sverige för att … tja, för att. I väntan på uppehållstillstånd skulle de lära sig svenska. Oavsett. Ibland dök en person inte upp till morgonens lektion. Sjuk, utvisad? Vi fick aldrig veta.

Med det i tankarna börjar jag läsa Little Bee, romanen om en ung kvinna som flyr från Nigeria till England. Med sig har hon något slags hopp om en bättre framtid. Hon får stanna i två år på en sluten flyktinganläggning. Hon stryker kring väggarna, undviker männen och jobbar hårt för att lära sig om kulturen och Drottningens Engelska. Hennes ansträngningar står i skarp kontrast till vakten som ska ha uppsyn över kvinnorna, samtidigt som han helt öppet läser halvporriga blaskor. Äckligt. Kvar på stranden i Nigeria finns det avhuggna finger som räddade Little Bee från att bli mördad den där gången strax innan hon flydde. Fingret som tillhörde en engelsk turistkvinna som var där med sin man Andrew. Den kvinnan, Sarah,  blir den andra berättarrösten i romanen för vem ska Little Bee söka upp när hon äntligen får lämna anläggningen.  Hon känner ju ingen annan än Sarah och Andrew. Men händelsen på stranden kunde aldrig lämna Andrew och strax efter att Litte Bee hör av sig tar han sitt liv.

Länge läser jag boken med en inre bild i huvudet där romanen åker allt högre på min Årets-Bästa-Lista. Det är förstås den intressanta historien och jag blir upprörd av hur människor behandlas sämre än smutsen under skorna. Det är också Little Bees sätt att betrakta världen och hennes du-tilltal till oss. Det är Sarahs kärlek till sin son Charlie. Det välskrivna. Det sorgliga. Det humoristiska. Bra, bättre, bäst! Men det kommer ett men nu. Ett spoiler-men så hoppa ner till nästa stycke om du vill. Avslutningen på boken, vad är det? Åter-till-Nigeria-delen, alltså. Det känns bara som kladd och kliché och skapat för att kunna bli ett fantastisk filmavslut med lille Charlie springande på stranden i slow motion typ.

Men det är det. Helheten är ändå störst och trots mitt spoilermen: Det här är en riktigt bra läsning som jag inte kommer att glömma på ett bra tag. Må flyktingorganisationen i Europa bli något annat.

Little Bee. Chris Cleave. Utgiven 2009, på svenska av Brombergs 2012.

Andra om boken. Fiktiviteter gillar också med något litet förbehåll. Bokmoster berättar om att filmatisering är aktuell. Calliope  håller inte med mig om mitt men.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *