Söndagstankar om klassiker

Höstens bokfrukostklubb avslutas med ett riktig pangverk – Mästaren och Margarita. Jag läste den för tusen år sedan och har dimmiga minnen. Nu läser vi den i Excess-format och jag måste säga att det formatet är som gjort för att ligga i sängen att läsa. Enhandsgreppet = perfekt.

En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.

Läs den! Tills dess bjuder jag det fina anslaget till filmen. I romanen har Holly kortklippt hår i många olika färger, apropå Hepburns eleganta håruppsättningar.

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie 2012.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *