Allt man kan önska sig

Det fanns en tid då vi hade klippkort på färjorna. Kickoff, arbetsmöten och projektavslut – allt kunde utföras under de 36 timmarna som en tur och returresa Sthlm – Helsingfors tog i anspråk.

Färjorna följer sina tidtabeller. Deras rörelser är opersonliga och mekaniska, ute i skärgården kan man ställa klockan efter dem. De drivs fram av en osynlig kraft, som dygnets timmar och planeterna kring solen. Oberoende av det som händer i deras inre glider de in och fram och ut ur synfältet. Stannar trafiken skakas vår uppfattning om den jämna rörelsen.

Vi åkte alltid med de vita båtarna. De var lite finare, lite mer av elegans och stil som vi gärna ville ha. Med Estonia-olyckan avslutades det tvärt. Inte för att vi blev rädda. Men för att vi blev så påtagligt medvetna om att vi gled över en gravplats.

Rösidan och Vitgås. Så kallas de stora rederierna i Ulla-Lena Lundbergs makalösa bok Allt man kan önska sig. Den är en avslutande del i en trilogi om sjöfarten mellan Sverige och Finland. Skriven som en mosaik av antropologiska intervjuer av dem som arbetar på färjorna och berättelser om släkten på Åland. Det sammanhållande kittet blir Leonora, berättaren, med sin skarpa blick och milda öga.

Allt författad på en prosa som får mig att tappa andan.

Allt man kan önska sig. Ulla-Lena Lundberg. Min utgåva är utgiven av Bonnier Alba 1995, men finns hos Schildts & Söderström.

____

Ulla-Lena Lundberg fick Finlandiapriset för sin senaste roman Is. Den ligger på Att-läsa-listan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *