Egenmäktigt förfarande

IMG_0771 kopiaOch vi känner igen oss. Vi har varit både Ester och Hugo under våra liv. Kanske skäms vi lite men bara lite för det man gjort i livet, det får vara.

När skribenten Ester träffar konstnären Hugo blir hon förälskad och det blir han kanske också. Men gör vi känsloskalor och pratar mest och minst så är det Ester som är mest. Förälskad – kär – passionerad – besatt. Mest. Varje ton och nyans i det Hugo säger och gör ska analyseras. Tolkas. Visst ville han? Nog längtade han? Och visst var hans varannanhelgsresor egentligen inget att bli upprörd över.

Här hon hämtat sig tänkte hon att det var goda nyheter. Att han teg om sitt distansförhållande, för det måste vara ett sådant han hade i Malmö, tydde på att det var under avveckling och att chansen för ett byte var stort.

Varje handling Hugo gör – eller inte gör – får samma uppslukande engagemang, upprördhet och sedan förstående förlåtelse. Ibland vill vi bara vråla till henne: Men förfan Ester, släpp taget, skaffa dig ett liv! Ibland tittar vi generat åt sidan. Inte en gång till. Och vi förbannar Hugo, hur kan du gå där och inte se vad som händer? Eller se men inte avsluta.

Med en språklig precision blottlägger författaren detta med att vara den som vill mest, älskar mest. Blyertsstrecken i marginalen blir många vid meningar som är värda att samla på. Och vi är tagna.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Lena Andersson. Utgiven av Natur&Kultur 2013.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *