Americanah

I min privata läsklubb samlas vi ibland i vackra salar eftersom somliga av oss har tillgång till vackra salar att samlas i. Nu sitter vi i kvällsmörkret och tittar på Katarinahissens information om tid och temperatur och samtalar om Americanah.

18.02. Jag har hämtat en kopp kaffe och slagit mig ner. Jag tänker på när jag hörde Chimanda Ngozi Adichie läsa upp inledning till romanen. Det var på Stockholm Literature i höstas och allt lät så bra och jag ville börja läsa den på en gång.

18.05. Jag säger att jag beundrar författarens sätt att använda hårsalongen och håret som inramning och hur hon hela tiden använder platsen som bilder för det hon vill säga. Temperatur – 5.

18.14. Alla är rörande överens om att det är en välskriven välresearchad roman som är trovärdig som en dokumentär.

18.17. Varför detta bloggande, utbrister någon. Det blir för mycket!

18.18. Jag säger att själva bloggandet i boken är en skarp kontrast och ger ett annat perspektiv än det strikt personliga som huvudpersonerna annars har.

18.19. Det strikt personliga, säger någon, är allmängiltigt. Det räcker.

18.37. Jag känner för Ifemelu, säger jag när vi behandlar samtliga karaktärer. Vad återvänder hon till när hon far tillbaka till Lagos?

18.37. För håret, för att få ha håret på vilket jävla vis som helst. Det är ju därför.

18.38. Du menar på ett symboliskt plan, frågar jag.

18.38. Jag menar på ett bokstavligt plan. Man kan inte bo i ett land där man definieras av om håret är flätat eller inte.

18.38. Hon återvänder faktiskt för att hon älskar Obinze. Det är därför, säger någon.

19.01. Temperaturen är nu minus 6 grader. Sammanfattning: Americanah är storartad.

19.02. Americanah är en helt okej roman, säger någon.

Americanah. Chimanda Ngozi Adichie. Utgiven 2013. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *