Tiden går så långsamt när man tittar på den

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Josefine Lindéns debutroman är en riktig bladvändare. Det är ingen thriller, det är ingen feelgood. Det är heller ingen chic lit. Det här är nånstans mitt emellan och jag gillar det. Den handlar om ett par som efter många försöka och mycket längtan får ett barn, men mamma Caroline hamnar i förlossningsdepression och kastar sitt barn från balkongen. Sen är det många vändningar fram och tillbaka. Ska hon få tillbaka sitt barn? Hur går man vidare? Kan man förlåta? Barnet överlever men hur skadat är det?

Språket är drivet och rappt och framförallt fångande. Man vill bara fortsätta läsa, aldrig sluta. Det är otroligt spännande utan att innehålla några biljakter eller egentliga cliffhangers. Man. Bara. Vill. Inte. Sluta. Läsa. Och trots det allvarligt temat är det aldrig nattsvart utan emellanåt finns en glimt humor här och där utan att bli raljant eller slå över.

Berättarspråket påminner en del om tv-seriesberättandet, berättandet är indelat i tydliga episoder. Ibland kanske det blir lite ytligt men vissa saker går väldigt fort men i det stora hela gör det ingenting.

Jag längtar efter att få läsa mer, vad hände sen? En uppföljare är eventuellt planerad om några år men just nu skriver Josefine på annat. Så länge rekommenderar jag  varmt denna Tiden går så långsamt när man tittar på den till alla att läsa i sommarsolen!

Ett svar på ”Tiden går så långsamt när man tittar på den”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *