När vi talar om Oceanen vid vägens slut

Vi samtalar om Oceanen vid vägens slut. Jag är tveksam. Eller ännu tydligare: Vid ett tillfälle i boken tog det bara tvärstopp och jag tappade alldeles lusten att läsa vidare. (Men jag gör det)

Berättelsen börjar med att en man begravt någon kär. Istället för att ta raka vägen hem åker han till de områden där han bodde som barn. Väl där väcks minnen om några dagar när han var sju då vuxenvärlden var en främmande och rätt otäck plats. Under dessa dagar träffar pojken Lettie som bor på en gård med sin mamma och mormor. Lettie och hennes familj har alltid bott där,  ända sedan de kom över oceanen, ankdammen på baksidan av gården, och de besitter någon typ av magiska krafter. När pojken följer med Lettie ut i naturen bakom gården börjar en kedja av konstiga saker inträffa.

Du: Det som är intressant med boken är hur pojken reagerar på det som sker. Han accepterar att det händer otäcka, egentligen både magiska och ”normala”, saker kring honom. Inte så att han blir apatisk utan mer att han tänker att så här fungerar världen och jag måste bara lösa problemet ofta utan att blanda in vuxna, i alla fall inte föräldrarna för man vet aldrig hur de kommer reagera.

Jag: Jag tycker just det blir så otäckt. Den lilla pojken ska klara sig och klara sig undan till exempel Ursula och han kan inte lita på sin syster och mamman skulle inte tro honom.

Du: Att världen som allt sker i är ganska liten, ungefär så stor som världen är för en sjuårig pojke, och att allt sker under relativt kort tid tycker jag är en styrka då den världen samtidigt kan sträcka ut sig både i rum och tid tack vare det magiska. Boken i sig är inte särskilt lång, 218sidor, och den gick fort att ta sig igenom då den hade ett bra driv i sig.

Jag: Min läsning tvärstannar när naturfenomen är onda. När dimman är något annat än dimman. Hjärnan kan inte ta in det.*  Men det var här på sidan 54 som jag var på väg att ge upp.

Dess ansikte var trasigt och ögonen var stora hål i väven. Där bakom fanns inget alls, bara en grå mask av tältduk, större än det gick att föreställa sig, sliten och sönderriven ett rov för stormens kast och byar.

Så jag ändrade  förhållningssätt. Läste boken som en barndomsskildring. Då gick det bättre!

Du: Man kan säkert tolka de magiska händelserna som hur en liten pojken upplever och minns dessa dagar, för vem kan säga vad som egentligen hände. Men jag tycker bättre om att tänka att det som han minns faktiskt hände. Att magiska saker kan ske, att det man väljer att göra kan få konsekvenser men att det samtidigt inte måste vara de onaturliga sakerna som är de mest otäcka som kan ske ett litet barn.

Jag: Det låter så fint när du beskriver det. Kan jag publicera det?

Oceanen vid vägens slut. Neil Gaiman. Utgiven 2013. På svenska av Bonnier Carlsen 2013.

—–

* Jag läser Neverwhere nu, av samma författare. Dimman är inte alltid dimma. Men jag och min hjärna älskar det! #förändring

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *