Katherine-teorin

Hur kommer det sig, undrar Colin, att varje tjej han träffar heter Katherine? Och hur kommer det sig att hon alltid dumpar honom, som nu den nittonde Katherine? Alla livets svåra gåtor kan lösas med hjälp av matematiska formler och snart är Katherine-teorin skapad. Men hjälper det? Hans bästis Hassan vill få Colin ur självömkans sinnestillstånd och de åker ut på en roadtrip för att skingra tankarna. När Colin möter Lindsey är det förstås helt riskfritt. Hon heter ju Lindsey.

Jag gillar Greens smarta romaner, där den humoristiska tonen hela tiden ställs mot den svartare undertonen. Colin är smart och nördig. Inledningsvis har han placerat strålkastaren på sig och sina P-R-O-B-L-E-M. Jag gillar honom. Och jag gillar ungdomarnas relationer till de vuxna. Det blir inget ”vi och dom” på något konstruerat sätt. De vuxna finns där i ungdomarnas liv. Boken skildrar vänskap så fint mellan alla.

Sen är det dialogerna. Jag hakar alltid upp mig på ungdomsböcker som inte har tillräckligt autentisk dialog. Jag vill förstås inte att amerikanska ungdomar ska låta som svenska ungdomar. Men det får inte översättas styltigt och det tyckte jag i början eftersom jag klottrat ner det min ”medan-jag-läser”-postit. Jag tror det var övergående för när jag nu ska backa tillbaka hittar jag inget träffande exempel. Jo, men så här: ”vad sa du, kompis?” Hur vill jag ha det? Vet inte.

Som vanligt i Greens böcker finns intertextualiteten. Colin berättar om hur Hassan använder ordet jädra som en homage till Norman Mailer och hans De nakna och de döda.

I vilket fall som helst är boken 872 sidor lång och den använder ordet jädra, jädrar eller jädrans eller vad du vill ungefär trettiosjutusen gånger. Typ vartannat ord är ett jädra, i stort sett.

Jag kollar. Fastnar och är på sidan 156 nu. Många svordomar. Ännu inget jädra. Men ett bra boktips!

Katherine-teorin. John Green. Utgiven 2006. På svenska av Bonnier Carlsen 2015.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *