Tankar om ljudboksuppläsare.

Min bestämda uppfattning är att flera svenska ljudboksuppläsare är överexponerade. En annan bestämd uppfattning jag har är att en del uppläsare inte tar sig an texten som en  uppläsare, utan istället som en skådespelare på Dramatens stora scen. Detta blir tydligt framförallt i böcker med mycket dialog.

Att läsa med öronen innebär att man låter en annan individs röst bli ens läsröst, ens inutiröst som tolkar bokens ton. Om man inte är speciellt förtjust i Katarina Ewerlöfs teatraliska uppläsningar eller i Torsten Wahlunds gammelmansmummel kan utbudet att populära bästsäljare bli begränsat. Eller i alla fall leda till att man föredrar att läsa själv och tror sig vara en icke ljudboksläsare. Naturligtvis är dessa ovan nämnda inläsare populära och omtyckta, men jag vet också att det finns ljudboksläsare som konsekvent väljer bort dem. Helt enkelt av den anledning att de läser för många böcker och att läsa flera böcker på raken av olika författare fast med samma uppläsare kan medföra att olika böcker smälter samman och blir snarlika. Man bör undvika att läsa två böcker i rad med samma uppläsare, om det inte är en serie förstås.

Jag vill helst att uppläsaren just läser, jag föredrar det framför dramatisering. Dock om man gillar dramatisering så är inte sällan engelskspråkiga inläsningar just sådana. (Förutom att de skådespelartolkar dialogerna gör också de kvinnliga inläsarna sina röster mörka och de manliga sina röster ljusa när de ger röst åt det motsatta könet.) Jag har också kommit på att jag föredrar de yngre inläsarna, tycker de läser rappare och mer rakt av. Jag antar också att deras röster passar bättre som min inutiröst. Jag ska i sammanhanget nämna att jag bedömer en 45-årig skådis som en ung inläsare, kanske för att en hel del inläsare har passerat 50.

En författarinläsning är sällan fel. Även om författaren egentligen inte är någon speciellt bra inläsare så fångar och förmedlar alltid författaren bokens ton. T.ex. när Lena Andersson själv läser Egenmäktigt förfarande, läser hon kyligt och aningen tonlöst och ger på så sätt en fantastisk känsla för huvudpersonen Ester Nilsson. Ingen kan heller som Håkan Nesser själv ge liv åt hans texter och vad vore Emma Hambergs serie Rosengädda om hon inte läste själv. Martina Montelius inläsning av Oscar Levertins vänner gör romanen ännu mer mörk, mustig och humoristiskt svartsynt.

Men vilka uppläsare gillar jag då? Framförallt den som jag aldrig någonsin hört, men om jag måste nämna några kan jag tipsa om Lo Kauppi, Martin Wallström, Alexandra Rapaport och Mattias Linderoth. Jag har också en del trix och fix för mig när det gäller lyssningen, på ljudbokstjänsten Storytel kan man snabba upp inläsaren och det gör jag ganska ofta. Förvånansvärt många inläsningar blir klart bättre då man ökar farten med 25 %. Sedan blir läsningen mer som ens egen inutiröst när man låter den bli snabbare. Prova får ni se!

Detta är det andra inlägget om ljudböcker i sommar. Om du vill läsa det första så hittar du det här.

Ett svar på ”Tankar om ljudboksuppläsare.”

  1. Bra tips här. Wahlund och Ewerlöf läser för mycket på rutin för min smak.

    Irene Lind, Stefan Sauk, Johan Rabaeus, Helge Skoog och unge Malmsjö (Johan?) är några av mina favoriter. Anna Maria Käll har seglat upp som en ny stjärna den senaste tiden.

    Författaruppläsningar varierar verkligen. En del är fantastiska, andra förfärliga. Bara att testa och se.

    Engelska och amerikanska uppläsare är ofta – men inte alltid – fenomenala. Kan tipsa om Nick Hornbys senaste, Funny girl, där 1 (boken) + 1 (uppläsaren) blev 3. Stephen Fry är i en klass för sig, men han läser inte så mycket. Tyvärr. Den som inte lyssnat på Harry Potter har dock några lyssnarupplevelser framför sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *