Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

13061719_O_3[1]Maggan: Jag är helt golvad, är absolut den bästa bok jag läst på mycket länge!

Ann-Sofie: Jag har faktiskt lyssnat på den, minsann! Jag är inte golvad. Jag ser förstås att det är litterär kvalitet. Men ändå är det som allt pågår en bit bort och aldrig når mig. Vi ska kanske säga att boken handlar om två flickor i 50-talets Neapel, Elena och Lila, och vi får följa dem upp i tonåren. Två flickor/kvinnor som hela tiden behöver varandra på olika sätt. De växlar roller och blir aldrig statiska. Därför tycker jag att det man tycker lika mycket/lika litet om de båda. Jag ser hur det napolitanska samhället ser ut (och säkert kommer förändras) och detta att vara kvinna där. Jag ser allt det och språket och det exakta berättandet som varken är för mycket eller för litet.

Maggan: Eftersom Elena är berättaren i boken upplevde jag att jag kom närmare henne och att Lila är den starkare av flickorna. Kanske också mer utsatt för den rigida och ofta våldsamma sociala struktur som finns i båda flickornas familjer. Men i slutet av boken och efter avslutad läsning har jag ändrat mig. Dels pga. det förtroende som Lila ger Elena i ett av de sista kapitlen, dels för att jag inte kan sluta fundera över det kvarter där flickorna bor och dess invånare. Jag fascineras över att Elenas drivkraft att fortsätta skolan och det idoga pluggande som beskrivs. Kanske är det en tävlingsinstinkt, eller en flykt från verkligheten, men egentligen fattar jag inte att hon lyckas. Lilas arbete på familjens skomakeri och hennes dröm om att skapa en skofabrik ser jag som ett substitut för hennes avbrutna skolgång, en intellektuell kreativitet som naturligtvis inte hade närts om hon haft möjligheten att fortsätta gå i skolan. Båda flickorna har ju ”läshuvud” som man sa förr.

Ann-Sofie: De väljer verkligen olika vägar. Eller kan man säga välja? Lila vill ju att Elena ”alltid ska gå i skolan”. Men varför ger hon upp själv? Jag förstår ju det litegrann, men samtidigt har ju båda flickorna förutsättningar och jag tänkte mig att Lila hade större drivkraft. Det är väldigt många människor i den här boken. jag lyssnade som sagt, och kunde inte gå tillbaka till familjeöversikten. Finns det någon, förutom flickorna som tilltalade dig lite extra?

Maggan: Jag tilltalades av Elenas pappa och Lina bror Rino. Gino, apotekarens son och så förstås Nino Sarratore, sonen till den poesiskrivande järnvägstjänstemannen. Jag har läst någonstans att Nino kommer att ha en stor roll i kommande böcker. Men du, det är inte konstigt att vi har svårt att skilja dem åt, de har ju smeknamn som låter likadant! Rino, Gino och Nino! Fast jag fångades av pojkkollektivet som sådant och det sociala spelet där den starke är bäst. Episoden på nyårsafton då de skjuter raketer som en kamp på liv och död var mycket talande.

Ann-Sofie: Ja, lika namn! Jag är lite kluven till Nino. Jag förstår att han är den rätta motparten till Elena. Samtidigt är han ju så ointresserad av henne på något vis. Håller sina föreläsningar och hon ligger vid hans fötter. När jag läste boken tänkte jag att den i sitt språk och sin närhet påminde om Knausgård. Sen läste jag det i recensioner så den tanken var jag inte ensam om precis. Den här boken handlar ju väldigt mycket om samhället, om klassfrågor och vem som får göra vad. Tänk på den här bröllopsfesten som avslutar boken, vi behöver ju inte säga vem som gifter sig, men där det i så hög utsträckning syns.

Maggan: Jag gillar Nino eftersom han tycks se sin far i samma ljus som jag och ogilla det han ser. Jag är tveksam till jämförelsen med Knausgård, undrar om man jämfört Ferrante och honom om inte böckerna kommit ut samtidigt? Fast vad vet jag? Skulle kanske hellre velat jämföra Ferrante med Kristina Sandberg. Tycker de båda kvinnliga författarna sätter ner foten i det faktum att vi alla är barn av vår tid, både kvinnor och män. Men du, nu börjar vi bli klara tror jag. Har du något mer att lägga till?

Ann-Sofie: Jo innehållsligt Sandberg, men jag vidhåller Knausgård (som jag ju dock ääääälskar till skillnad mot denna roman). Men ja, nu slutar vi. Jag räknar med att du läser de övriga romanerna från Ferrante och rapporterar händelseutvecklingen.

Maggan: Jag kommer definitivt att samtliga delar i Neapelkvartetten!

Min fantastiska väninna är utgiven på Norstedts 2016. Översättningen är gjord av Johanna Hedenberg.

5 svar på ”Min fantastiska väninna av Elena Ferrante”

  1. Så roligt att läsa er diskussion – särskild som Ann-Sofie inte heller fallit helt pladask för boken.. Jag är ju en van läsare, läser Romaner. Men den här tog jag mig inte igenom, läste hälften och blädderskummade en del i den andra halvan. Texten fångade inte mig, den varken lyfte eller flöt. En sak jag tänkte på och som störde min läsning var att trots det kvinnliga perspektivet, den skildrade vänskapen o berättarrösten så tyckte jag att blicken i boken var manlig. Att jag fick för mig det störde min läsning ännu mer. Men med tanke på hur hyllad romanen blivit så är jag rätt säker på att det är mig o inte boken det är fel på…

    1. Klart det inte är fel på dig, den här boken var helt enkelt inte i din smak. Fast jag förstår hur du tänker, när alla andra tokhyllar och man själv inte förstår hur någon kunde gilla boken, tror man att någonting är fel i ens eget huvud. Det är jätteintressant att du tycker blicken är manlig eftersom många menar att författaren absolut inte kan vara en man. Fast Elena är ung ännu och hon ser världen utifrån de sociala normer hon lärt sig vilket ju är det manliga synsättet.

    2. >> Äh, den har ju blivit så hajpad. Jag fick också jobba med att ta mig igenom den. Lyssnande (dubbel hastighet as always) gick bättre än att läsa. Jag vet att jag inte alls kommer att läsa vidare. är helt enkelt inte intresserad av de där flickorna mera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *