Natt för gott av Jenny Erpenbeck

Det lilla barnet som dör i Galizien i början på förra århundradet. Hjärtat snörs åt. Allt hon kunde bli, allt hon aldrig skulle bli.

…tre skovlar mull, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig…

I bokens olika delar läser jag om hur det skulle ha blivit om flickan faktiskt aldrig dog just den där vintern 1902. Här återuppstår den unga kvinnan med kopparrött hår, den vuxna kvinnan och den åldrande damen. Ett litterärt experiment där kvinnans olika åldrar står i samklang med Europas nutidshistoria. Det är ett elegant och välskrivet, jo det konstaterar vi allesammans i läsgruppen, brännande och intressant. Men det skiljer sig hur mycket vi ändå tycker om.

När jag lämnar den första delen i Natt för gott, lämnar jag också närheten till texten. Det blir distanserat i sin elegans och välskrivenhet. Inte förrän i den sista delen är jag tillbaka där texten blir mer än en text. När relationen mellan den döende gamla kvinnan och sonen blir nära och intim och samhällets faror reduceras ner. Då läser jag sakta, ord för ord.

Jag slår förresten ett slag för Erpenbecks tidigare roman Hemsökelse som på vissa sätt påminner om Natt för gott. I den romanen står ett hus utanför Berlin som huvudkaraktär. I huset kommer och går människor och också här spänner romantiden över 1900-talet. Människorna i huset präglar och präglas av situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

Natt för gott. Jenny Erpenbeck. Utgiven 2012. På svenska 2016 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Ulrika Wallenström.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *