Bokfrukost om Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt

En roman om kärlekens väsen, upplevd genom olika personer i olika åldrar som har det gemensamt att de alla vistas vid den franska orten Le Touquets strand under sommaren 1999. Boken heter på originalspråk Sommarens fyra årstider, en titel som vi enades om hade varit att föredra även på svenska.

Några av rösterna från morgonens boksamtal:

Så väldigt vemodig
Fint språk, lättläst
Jag läste den två gånger
Blandade känslor, tyckte språket var vackert
Skildringen av tonårskärleken kändes självupplevd
En feelgood
Kändes verkligt, riktiga människor
Väldigt fransk
Tyckte de var irriterande att författaren hoppade mellan olika personers perspektiv
Kärlek finns i alla generationer, men tar sig olika uttryck
Underhållande, dock ingen stor litteratur
Hans skildringar av den unga kärleken var innerligare än skildringen av de äldres
Gillade inte titeln! Kiosklitteraturs-titel!
Skrivet för att filmas?
Tyckte bäst om början
Författaren är pretentiös
Gillade boken och googlade staden, kanske jag åker dit
Han nuddar bara vid det riktigt svåra
Tycker om att det på samma strand finns olika människor med olika perspektiv, som ser och betraktar varandra, men som inte har någon aning om varandras själsliv
Gillar de olika beskrivningarna av samma plats
Boken är en bagatell, inget man grunnar på efteråt
Monsieur Rose var min favoritperson, vad hade egentligen hänt med hans dotter?
Jag gillade kvinnan som upprepade mantrat ” Jag har alltid haft otur med män”

Utgiven på Sekwa 2016,  översättning av Sofia Strängberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *