Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö

En glimrande uppväxtskildring från 1960 och 70-talets Finland. Ömsom burlesk och dråplig, ömsom vacker och sorglig. Genomgående ett fantastiskt språk och en enastående berättarglädje. En bok som har funnits på min ”att läsa-lista” sedan 2000 då den först kom ut. Jag har blivit golvad av alla Westö-romaner jag läst men nu är jag golvad bortom sans och vett! Språket är så makalöst ljuvligt och skildringen ofta förtvivlad men ändå så torrt humoristisk att jag skrattar högt. När Breakfast Bookclub träffade Westö på hans förlag i Helsingfors 2015, var ett par av bokcirkelmedlemmarna svimfärdiga av andakt, förmodligen var det tur  att jag inte läst Vådan av att vara Skrake vid det tillfället för då hade jag säkert dånat på riktigt!

Gudarna ska veta att det inte är lätt att var Wiktor Skrake, son till Werner och ”vackra Vera” Skrake. Hon är förvisso en ganska vanlig mamma, Werner är dock ingen vanlig pappa. Han har nära till självtvivel och besatthet. Han var en gång släggkastare på elitnivå, en sport han fortsätter att utöva långt upp i ålder och som bringar honom sorg och skuld. Werner blev också rikskänd i mitten av 50-talet eftersom han dagen då coca-cola lanserades i Finland kraschade en av läskedrycksbilarna in i ett träd så att samtliga ”cokisflaskor” gick i kras. När den samlade pressen frågade hur det hela gått till svarade Werner att ”han tänkt på en flicka”. Han var därefter känd som ”han som kraschade cokisbilen”. Werner är fiskefantast långt bort om nördighetens yttersta gräns och därtill författare till flera bästsäljande novellsamlingar om fiske, Den avundsjuka abborren och andra berättelser, Hösthimmel över hästkobben, Långrev vid Lingonskär för att nämna några.

Wiktor Skrake berättar i första person och Westö låter honom nämna sin sorg över att två av världen mest briljanta boktitlar redan är tagna, Hundra år av ensamhet och Dumskallarnas sammansvärjning. Båda titlarna tillhör mina ” det bästa jag någonsin läst-lista” och jag ler för jag ser hur det hänger ihop. Vådan av att vara Skrake har ensamhetens myller av personer, händelser och intriger  och vidare har Skrake också sammansvärjningens drastiskt humoristiska ton.

Wiktor och jag är ungefär lika gamla och även om jag växte upp i en annan del av Norden så känner jag igen mycket. Jag lyssnade också på Neil Young och jag känner direkt igen texten till  After the goldrush.  Jag vet precis hur en ung Ian Gillian, (Deep Purples sångare), såg ut och jag är smärtsamt medveten om att pojkar som hatar bollar drabbas av kosmisk ensamhet.

Och ja, som vanligt träffar vi personer som vi känner sedan förut från andra Westö-romaner. Jag gillar Westös karaktärer, jag har fått många bokvänner där. Så mycket sa jag till honom när han signerade Hägring 38 åt mig. Jag tror han blev glad.

Nyutgiven 2015 på Albert Bonniers förlag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *