Fröken Island av Audur Ava Ólafsdóttir

Hekla är döpt efter en vulkan, skildringen av hur hon kommer till världen i bokens första kapitel är helt underbart skrivet, med en nästan naturlyrisk ton. Hon växer upp på Islands landsbygd på en bondgård omgiven av lavafält.  1963 sätter hon sig på en buss till Reykjavik tillsammans med en bok av James Joyce, hon ska förverkliga sin dröm om att bli författare. I Reykjavik väntar hennes vänner Isey och Jon John på henne. Som alltid i Ólafsdóttirs böcker låter hon karaktärerna avslöja sitt själsliv genom monologer.

Isey som nyligen blivit mamma är plågad av ensamhet och den förutbestämdhet som hennes äktenskap för med sig. Jon John den homosexuelle sjömannen är misshandlad och pinad av sin homofobiska omvärld. Hekla själv säger inte så mycket, hon lyssnar, skriver och inleder ett förhållande med en ung man hon kallar poeten, en aspirerande författare. Att Hekla också skriver håller hon hemligt för poeten. Reykjavik 1963 är endast för män, det enda Hekla egentligen uppskattas för, är sin skönhet.

Jag tycker väldigt mycket om Ólafsdóttirs romaner, jag tar alltid hennes karaktärer till hjärtat. Jag är dock lite fundersam över Hekla, hon är ingen karaktär med djup, hon tycks istället fungera som katalysator för de andra. Fast jag gillar henne ändå och jag gillar den ganska mörka stämningen i boken. Reykjavik är satt på undantag som i limbo och bara läsaren vet att alldeles snart kommer det omvälvande 60-talet att ta över även Island och kanske finns det hopp för både hemmafruar, homosexuella och kvinnliga författare. Tror Fröken Island är en utmärkt bokcirkelbok, (precis som alla Ólafsdóttirs böcker), inte minst slutet är intressant att avhandla. Jo, jag funderar fortfarande över slutet.

Utgiven på Weyler förlag 2019. Översättning Arvid Nordh.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *