Strindbergs lilla röda

Jag erkänner direkt: Jag har aldrig särskilt gillat berättelsen i Röda rummet, men läst många gånger ändå. Romanens nyskapande stil och originalitet är väl oomstridd och därför är den intressant att läsa och prata om. Med det sagt vill jag skriva om Strindbergs lilla röda, en av de sex böcker nominerade till årets Augustpris i fackboksklassen. Jag hoppas att den här boken får priset. Den är verkligen helt unik.

Det andra att erkänna är att jag inte alls läst ut Strindbergs lilla röda. För om man som jag tycker det är mycket intressant med typsnitt, papper och tryckning så vill man låta läsningen (och tittandet av bilder för tusan) ta tid.

I fackboken går författarna igenom Röda rummets bok- och designhistoria och placerar detta i ett sammanhang. Röda rummets grafiska utseende och förändringen av det genom alla utgivningar är ytterligare något som får romanen att bli helt outstanding. Strindberg var själv mycket (alltså MYCKET) involverad i utformningen av sina böcker. Jag har kommit så långt att jag just läst att ”Strindberg själv skrev helst på gul oskuren Lessebo Bikupa” och det är ett tydligt exempel på när jag stannar upp och funderar. Den här gången på vad jag själv helst skriver på, när jag skriver för hand. Jag är ganska petig när det gäller val av skrivböcker. Men gul oskuren Lessebo Bikupa är jag förstås inte ens i närheten av att trängta.

Så jag fortsätter och läser och bläddrar i denna guldgruva till bok. En av de mer intressanta fackböcker jag läst i hela mitt liv faktiskt. Så var det sagt.

Strindbergs lilla röda. Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Utgiven 2019 av Atlantis Bokförlag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *