Marcel Proust och jag

Vi har ett långvarigt förhållande om än inte särskilt intensivt, Marcel Proust och jag. Genom åren har jag läst ganska många delar av hans romansvit På spaning efter den tid som flytt, men inte i helhet och det mesta, förutom madeleinekakan, är ganska bortglömt.

Så nu är gör jag det. I en liten läsgrupp (bästa sättet eller hur) har vi nu tagit oss igenom nummer 1, Swanns värld och fortsätter efter helgerna att samtala om nästa del.

Det är inte en helt igenom förtjusande värld som Proust målar upp. Även om vi får kliva in i salongerna och även om jaget i boken är en del av borgerligheten finns en distanserad hållning i berättandet. Swann själv som förefaller så belevad och artig ägnar en ansenlig tid åt att hoppa i säng med tjänsteflickor. Hans Odette som så småningom blir fru Swann bedrar honom hela tiden för att han inte är tillräckligt intressant eller för att hon behöver mer pengar. Och så allt skvaller i salongerna. Eller illvillighet och skitprat om man så vill. Intressant, absolut, men inte alltid så vackert.

Romanen har ett språk som trots sina galet långa invecklade meningar, men långa rader av inskjutna bisatser, är rytmiskt och vackert. Miljöerna är fantastiska, personerna gestaltas inlevelsefullt och detaljerat. Frågan om tid och rum i fiktionen ställs på sin spets.

I läsgruppen ser alla olika saker, fäster sig vid olika saker och det gör att läsningen får ännu fler lager. Det är lätt att gå hem och bläddra tillbaka i texten med ett ”just ja” eller ”nämen, det tänkte jag inte på tidigare”.

Jag håller alla tummarna nu för mig och för oss i läsgruppen att vi tar oss igenom alla sju delar. Världens längsta romansvit är det väl knappast men 4000 sidor räcker långt.

På spaning efter den tid som flytt. Marcel Proust i översättning av Gunnel Vallquist. Utgiven på Albert Bonniers

Själv har jag pocketupplagan från 80-talet. Den här snygga gröna fanns hos auctionet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *