Jag väntar i snön av Daniel Dencik

Alexander får plötsligt inte längre träffa sina barn. Enligt barnens mamma har ett av barnen sagt att hon är rädd för sin pappa. Alexander är bestört, förstår helt enkelt ingenting. Skola och socialtjänst står på mammans sida och en förtvivlad kamp tar sin början. Vårdnadstvisten avgörs i domstol till Alexanders fördel men mardrömmen är inte över. Jag väntar i snön är en intensiv och rasande text från en människa vars inre är ett enda stort ”Varför?” En förälders mardröm och frågan man som läsare ställer sig är hur dylikt kan ske? En friande dom är väl en friande dom? Det är välskrivet och ursinnigt med ett enormt driv.

Att jag blev intresserad av att läsa Jag väntar i snön var att jag uppfattade romanen som just en roman om en vårdnadstvist där en mor falskt anklagar en far.  Jag visste inte att boken var djupt självbiografisk och endast skildras helt och hållet utifrån Alexanders perspektiv. Därmed blir läsningen problematisk, stundtals blir även jag ett ”varför?”. Jag vill ha mer fakta till att barnens mammas anklagelser kan få en sådan signifikans trots en friande dom. Förstå mig rätt här, det är en veritabel mardröm som drabbar Alexander och jag vet att osanna allvarliga anklagelser i vårdnadstvister förekommer,( det var ju därför jag ville läsa), men frågorna hopar sig i mitt huvud.

Nåväl, objektivt sett är romanen välskriven, det är omöjligt att inte bli gripen och förtvivlad över Alexanders tragedi, även om jag stundtals befarar att läsaren förvillas bort från det rent objektiva. Så läs vetja, ni kan ju alltid beställa hem författarens domslut från rätten.

Utgiven på Bokförlaget Polaris 2019, översatt av M. Andersson.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *