Natt i Caracas

När jag har läst ett tag förstår jag att jag nog bara måste läsa vidare. Inte lägga ifrån mig boken för att göra något annat en stund och läsa vidare i morgon. För om jag gjorde det skulle risken vara stor att jag inte läste vidare. Natt i Caracas är en bra bok, en välskriven och intensiv roman som i sig är svår att sluta läsa. Men det är tematiken som gör att jag måste läsa på utan avbrott, av självbevarelsedrift.

I Caracas lever Adelaida, hennes mamma dör i romanens första mening. De bor i Venezuela, ett land upplösning, förlorat sedan länge säger Adelaida. Hon är utan land säger hon. Och när mamman dör blir Adelaida hemlös igen.

”A mother is also a country”, säger författaren Karina Sainz Borgo i ett samtal några timmar efter boken är utläst. Men att förlora sitt land och sin mamma räcker inte. Efter mammans död kommer revolutionärer och tar över lägenheten. ”Den är vår nu”. Adelaida lyckas ta sig in i en grannlägenhet där den jämnåriga kvinnan ligger död på golvet. Ännu något att hantera. Hon hanterar det.

Språket är välformulerat, ofta poetiskt, alltid litterärt. Ställt mot de realistiska, okuvliga skildringarna av det upplösta samhället. Det är en kontrasternas roman. Vackert och ljust i barndomsskildringar, i relationen mellan mor och dotter, på landsbygden och i småbyarna. Som står mot det mörka och vidriga i stadsskildringarna, med obeskrivligt våld , död, hot och fruktan. För det är alltid natt i Caracas.

Natt i Caracas. Karina Sainz Borgo. Utgiven 2020 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Lina Wolff.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *