Morgondagens post till Vidhäll

Det ska sägas på en gång att jag går igång på postbilar. Där jag bodde som barn kom postutdelningen att utvecklas så att det så småningom blev en så kallad Tjorven som delade ut posten. Jag kunde sitta på förstutrappen och vänta på den gula bilen som så elegant svängde fram till brevlådan, hur brevbäraren med en hand petade upp locket på lådan och slängde i dagens post. Det kom alltid mycket post i vår låda. Så ja, när jag såg omslaget till Morgondagens post till Vidhäll visste jag att jag måste läsa.

I Vännas är det lantbrevbärare Iris som delar ut posten.

”Hon var den sista brevbäraren på hela området att köra en gul bil .[…] Det gula fordonet var lite buckligt här och var, och det var en lång rispa i lacket på förarsidans dörr. ”

Iris är företagsam och vid sidan av brevbärandet har hon också tjänsten ”Tamaras framtidslinje” dit fundersamma sökare kan ringa för att få lite rådgivning för livet. När bekanta på orten börjar ringa dit, i ovisshet förstås att det är Iris de talar med, blir det svårt för henne att låta bli att styra händelseutvecklingen lite tydligare.

Jag gillar en hel del av Solja Krapu-Kallios poesi . Hon har vardagsnära skildringar som kan kännas bekanta och kontrasterar ofta med roligheter och humor. Det tycker jag är behållningen också i denna bok. De vanliga människorna. I övrigt blir det för skruvat ibland, och jag har alltid haft svårt för väninnegrupper i böcker där var och en på något vis ska ha en särart men tillsammans bli en stark enhet, typ. Så jaja, jag har det helt okej när jag sitter i Iris brevbärarbil och lär känna lite nytt folk. Men det är lika okej att kliva ur den.

Morgondagens post till Vidhäll. Solja Krapu-Kallio. Utgiven av Brombergs 2020.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *