Läs och köp

Den poppar upp då och då, debatten om produktplacering i skönlitterära texter och annonser i litterära verk digitala som tryckta. För tio år sedan kändes det som en avlägsen dystopi, idag är det  ett verkligt faktum, skönlitteraturen är det senaste forumet att locka fram shoppingbegäret. Att Lisbeth Salander är Apple-älskare vet snart hela västvärlden, även vilka designers Miranda Priestly föredrar. Förlagen tipsar om andra titlar i samma genre på böckernas förstasidor och här och där börjar redan annonser för glasögon, läsplattor, organisationer och bokklubbar dyka upp.

Gör det något? Stör det läsupplevelsen och är det till och med så att detta ständiga name drop:ande tyder på författarens språkliga tillkortakommande? Kan det till och med vara så att vi utmanar vår fantasiutveckling så pass att vi om några generationer inte kan se saker för vårt inre utan att få varumärkesbeskrivning på dom?  Hur gick det förresten med oss som inte lekte med kottar och tandpetare/tändstickor i skogen, utan fick lite mer verklighetstrogna plastdjur att leka med som barn? Kanske är vi redan förlorade.

Hur som helst är debatten igång lite här och där. Det är bara att sätta igång att argumentera.

I blomman, i solen

När jag gick på högstadiet blev jag stormbetagen i Erik Johan Stagnelius. I smyg så klart eftersom det var en helt orimlig sak att bli på den tiden. Men ni vet hur det är, hjärtat bultar alldeles för snabbt och magen känner på tok för mycket, hjärnan är inte med alls och kroppen är bara något vidrigt man tvingas släpa runt på.  Jag tyckte i alla fall att Stagnelius poesi var det vackraste jag hade hört. Jag förstod honom precis. På samma sätt som jag förstod när David Gahan sjöng Martin Gores texter, för att inte tala om när Gore sjöng dem själv. De talade till mig. Och ja, ni vet fortfarande hur det är. Tonårsångesten.

Jag kunde  de första verserna i Amanda utantill och tittade sorgset ut genom fönstret när Offa, killen jag var kär i, gick förbi klassrummet. Tänkte på Stagnelius och var ändå på något sätt glad över att vi var två ensamma och olyckliga själar i världen. Den ena visserligen död sedan flera hundra år. Men ändå.

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon Strålar, hon ler.
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.

Jag blev påmind om just den där känslan när jag i vintras hörde om ljudantologien Dikt 1598-1939 . Stina Ekblad och Jan Dolata ligger bakom idén och den släpptes i november förra året på Svante Weyler bokförlag.

Det är en stor samling personligt utvalda dikter, där skådespelare  valt och läst varsin älsklingsdikt eller två. Jag har inte fått tag i samlingen, men kommer absolut att köpa den när jag kommer tillbaka till Sverige. Och jag vet dessutom att det finns ett antal Stagneliuspoem med, vilket triggar lite extra såklart.

Bra så här i era hösttider tänker jag.

Grattis Annika Bengtzon

Jag är inget stort fan av Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon, men jag har läst flera av dem, och jag har också sett filmerna. Nu när det är klart att fantastiska Malin Crepin ska göra Bengtzon i kommande filmer, kan jag bara gratta till en strålande rollbesättning. Crepin har jag sett på scen många gånger och hon har alltid varit briljant. Senast såg jag henne i Lars Noréns A la mémoire d’Anna Politkovskaïa som slog mig så hårt i hjärna och mage att jag fortfarande har men, så som teater gör när den är som bäst.

Tänk dig

Tänk dig följande:  En författare skapar en litterär labyrint på Spotify som leder fram till ett nysläppt album av ett band du gillar. Du måste själv söka dig vidare i berättelsen kapitel för kapitel genom val av vägar som kan vara ödesdigra både för dig själv och historien.  Tänk dig en unik och omvälvande upplevelse som ger litteraturen en helt ny form.

Visst låter det galet spännande och visst vill man att ett sådant verk ska finnas nu nu nu nu?

Hurts och Joe Stretch har gjort det.