Kategori: Recensioner

Publicerat

Tomas Bolme läser Leif GW Perssons kriminalkomedi Linda som i Lindamordet.

linda---som-i-lindamordet-roman-om-ett-brott[1]I startgroparna inför att påbörja läsningen av Bombmakaren och hans kvinna, Leif GW:s senaste bok, kommer jag att tänka på den i rubriken nämnda ljudboken. Tomas Bolme läser lågmält humoristiskt och sällan har jag skrattat så mycket åt en uppläsning, detta trots viss förfäran. Det handlar naturligtvis om den oefterhärmlige Evert Bäckström, ni vet kommissarien med den grandiosa självbilden, som i Lindamordet skickas till Växjö för att leda utredningen av ett spaningsmord. (Hur någon kom på idén att överhuvudtaget skicka Bäckström berodde på semester och brist på folk). Innan Lars Martin Johansson är tillbaka på jobbet och kan skicka ner kompetent folk har Bäckström hunnit roa oss hugade läsare en hel del. Fast här måste jag om än motvilligt försvara Bäckström, han är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller praktiskt polisarbete, det är hans livsinställning och personlighet som är problemet.

Jag vill påstå att Tomas Bolmes uppläsning lägger ytterligare en dimension till Bäckströms bravader i Växjö, boken är helt enkelt är ännu bättre i ljudboksform. Det låter som om Bolme njuter lika mycket av den humoristiska i texten som vi lyssnare. Fast boken är inte bara rolig, GW har fått mycket beröm för sin skildring av hur polisen arbetar vid ett spaningsmord. Det meningslösa i mordet på den unga polisstuderande Linda griper även det tag i läsaren.

För de mer nördiga kan det avslöjas att det är i Lindamordet som Bäckströms legendariska guldfisk Egon mister livet. (Egon är den enda levande varelse som kan få Bäckström att känna sympati.) Vet ni förresten att även kommissarie Roy Grace i Peter James deckare är ägare till av en guldfisk? Graces guldfisk heter Marlon efter Marlon Brando, vem eller om Egon är döpt efter någon vet jag inte. Marlon blir dock betydligt äldre än Egon, nästan så gammal så att jag börjar fundera hur lång medellivslängden på en guldfisk kan vara.

Jag tänker snart göra slag i saken och se den amerikanska kriminalkomedin Backstrom, baserad på karaktären Bäckström. Visserligen har GW själv sagt att han tycker tv-serien är dålig men jag måste bara se amerikanernas skildring av Bäckström, jag är ju säker på att de som skapat serien måste ha skrattat lika mycket åt Bäckströms sejour i Växjö  som jag har. Och så är jag förstås nyfiken på vad Bäckströms supersalami heter på amerikanska? Okej, jag förstår att supersalamin  förmodligen inte nämns i tv-serien, jag får väl nöja mig med några av Bäckströms andra självgoda formuleringar.

Linda som i Lindamordet gavs ut 2005, en ny utgåva av ljudboken kom på Bonnier Audio 2014.
Jag är dock besviken på att Lindamordet saknas i Storytels utbud! Skärpning!

Publicerat

Tre nyanser av rymden

spejsEnsam på Mars. Vilken klaustrofobisk titel.  Små enkla drömmar om en gnutta ”egentid”* får perspektiv när man tänker tanken att vara ute på en rymdfärd, hamna på planeten Mars och sen inse att kamraterna med rymdskeppet har dragit iväg. Egentid i ett år och därefter döden.

Jag hade, det ska sägas, väntat mig en mer existentiell berättelse. Ensamhet och dödsångest. Men det här är verkligen ”Gröngölingarnas handbok för marsresan” och inga krampartade ångestattacker eller ”var är du, gud?”. Huvudpersonen Mark Watney är biolog och högst handfast och pragmatisk. Han benar upp sina bekymmer (kunna andas, fixa mat, få kontakt med jorden, hantera bajs) och med kunskap, trial and error samt tur tar han sig fram dag efter dag och skriver ner sina erfarenheter i en bok som ska kunna hittas av eftervärlden. På plussidan: det praktiska och trovärdiga utförandet – jag känner att jag vill ha boken som min ledstjärna om jag någonsin skulle bli ensam på Mars. På minussidan: det humoristiska och ibland något ytliga sättet att förhålla sig till det som sker – ”Jag råkade spränga sönder 14 dagars idogt arbete. Ooops” samt att det inte blir någon riktig nerv i berättelsen i förhållande till det dagliga slitet.

Det här med bajset intresserar mig, inte bara i den här boken utan mer generellt. Jag tänker ofta på hur man organiserar stora cykellopp eller militära övningar eller bygger lyxkryssare utifrån ”hur ordnar man hanteringen av bajs?” Det är verkligen ingen struntsak. Mycket snabbt skulle det bli äckligt om inte frågan tog en central plats.  I Ensam på Mars är frågan om inte central så åtminstone viktig. Mark använder skiten till gödsel kort och gott när han ska odla mat. Också det beskrivs utförligt. I den gamla ungdomsboken Destination Mars (från 1969), skriven av Sven Wernström, nämns inte kroppens avfall alls. Tre barn från olika världsdelar ”sugs upp av ett rymdskepp från Venus” och hamnar så småningom på en okänd planet. Maten består av små piller men toalettbesök eller hanteringen av skiten i det slutna rymdskeppet eller på den okända planeten negligeras. Ursäkta, men då tappar jag förtroendet. Men okej…romanen har ett mer ett politiskt och existentiellt budskap. En civilisation som skapade fantastiska automatiserade maskiner och datorer gick under för att människan inte kunde hantera kunskapen. Ändock: Om teknik och matintag beskrivs i detalj måste den mer obekväma delen av matspjälkningsprocessen hanteras också i litteraturen.

Nog om bajs. För även om romaner utspelar sig i rymden behöver inte tillvaron vara helt annorlunda när det gäller toaletter. Ombord på rymdskeppet Anaïs möter jag Kapten Valentina Cruz och får mig en en spännande och intressant historia om ansvar berättad. Romanen heter Det stora svarta och det är långt efter jordens undergång, nya världar och nya planeter och nya krig. Men frågan kvarstår: hur långt i händelsekedjan ska vi stå ansvariga för ett beslut vi fattade för att vi är goda människor? En kort och synnerligen läsvärd scifi-roman. Scifi-noir skriver Mix förlag på sin sida.

Och jag gör mig beredd på mera rymden-läsning.

Ensam på Mars. Andy Weir. Utgiven 2011. På svenska 2015 i översättning av John-Henri Holmberg, av Bookmark förlag.

Destination Mars. Sven Wernström. Utgiven 1969.

Det stora svarta. Johan Frick. Utgiven 2015 av Mix förlag.

Publicerat

Den bittra pajens sötma av Alan Bradley.

den-bittra-pajens-sotma[1]Flavia de Luce 11 år, är vår berätterska och ledsagare genom romanen. Det är sommaren 1950 och den lidelsefullt kemi-intresserade Flavia bor på ett gods på engelska landsbygden tillsammans med sin far och två systrar. Hennes mor har förolyckats vid en bergsbestigning! ett par år tidigare och fadern är sorgsen. En kväll bakar familjens hushållerska en vaniljpaj som hon ställer för att svalna vid ett öppet fönster och så rullar denna lilla  pusseldeckarhistioria igång.

Jag är ytterst tveksamt inställd till epitetet mysdeckare eller cozy crime som det heter på engelska. Jag menar, en bok om ond bråd död kan väl aldrig vara mysig? Jag föredrar därför att läsa hårdfört realistiska deckare just på grund av ångesten som våldet framkallar. Jag hade föredragit om Flavia visat upp litet skräck och panik, i stället för nykter kalkylering när hon snubblar över en död man i godsets gurkodling.
Fast då hade det naturligtvis varit en helt annan bok!

Men jag gillar Flavia det gör jag. Hon är beskäftigt mysig och jag finner hennes skärmytslingar och brutala gnabb med systrarna oerhört roande. Den bittra pajens sötma får mig att tänka på en av min  barndoms favoritbokserier, Enid Blytons Mysterieböcker om Bets, Daisy, Fatty, Larry, Pip och hunden Buster. När Flavia diskuterar med ortens polis påminns jag om när kvintetten ovan förklarade för polisinspektör Jenks hur saker ting förhöll sig.
Tror att Den bittra pajens sötma, (underbar titel för övrigt), är en roman som uppskattas av väldigt många, men förmodligen inte alls tillräckligt av mig…

Utgiven av Lind & Co 2014. Är den första boken i en deckarserie om Flavia de Luce.

 

Publicerat

Himlakroppar – del 2

>Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar

Ann-Sofie: Nu har vi läst till sidan 424 och det är som att öppna dörr efter dörr men ändå inte begripa. Så mycket folk och historier.

Marie: Mycket folk att hålla reda på …

Ann-Sofie: Det sista som händer är att Crosby Wells änka säger att hon kan tolka kalendern och att nästa månad (februari) är en månad utan måne och att det är något som bara inträffar vart 20:e år. Och att det förutsäger något. Undrar vad?

Marie:  Kan man ju undra. Efter drygt 400 sidor vet vi att Crosby Wells är död, Frank Carver en skum typ, Emery Staines försvunnen och att horan, Anna Wetherell, har guld insytt i sömmarna på sina klänningar. Och att allt kretsar kring guld. Men när det gäller de himmelska och deras ”agenda” har vi ju i princip bara blivit presenterade för dem. Jag tycker vi läser ut hela den första delen, ”En sfär inom en sfär”, till och med sidan 504. Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare.

Ann-Sofie: Vi kör på ditt förslag och läser ut den här delen, sen får vi prata ordentligt.