Etikett: Norstedts

Publicerat

Vulcan av Nino Mick

1875 brann tändsticksfabriken Vulcan. Fyrtiosex kvinnor och flickor omkom i branden. 1909 och samma plats. Ny fabrik. Tämligen lika (usla) arbetsförhållanden. Sara jobbar på Vulcan. Packar askarna. Hur man gör? Det är inte svårt

Innerask, stickebunt, ytterask. Skjut samman, lägg åt sidan.

Saras man Salemon har fängslats för värnpliktsvägran. Hon kämpar på för uppehället för sig och barnen. Berta, som var med 1875 men av någon outgrundlig anledning klarade sig, får hyra en sängplats och det ger ett gott tillskott i kassan. Mat på bordet. Sällskap. Naemi, ungsocialisten, väntar också på Salemon. ”Han behövs på mötena, det blir ingen reda utan honom.” För i Sverige drar det ihop sig det till strejk. Naemi vill att de alla ska ställa upp, i solidaritet med andra arbetare, undrar varför inte fler kvinnor, labborna, ansluter till mötena.

Men de som också för berättelsen framåt är rösterna från de fyrtiosex flickorna som omkom i branden. De bildar ett kollektiv där de pratar och rör sig överallt, oförmögna att komma till ro efter alla dessa år. De kan gå in i de levande människorna, förflytta sig som vinden mellan hus och platser och tider. Betraktar, kommenterar som antikens körer. De sörjer att de inte fick leva. Och vems var skulden till denna brand som de inte kan släppa?

Unikt. Säreget. One of kind. Allt passar för att beskriva romanen. Här finns klasskamp, arbetarskildring, o(lyck)saliga andar och fina gestaltningar av människor, kanske särskiltkvinnorna. Språket i de berättande partierna är så vackert, poetiskt, rytmiskt. I bjärt kontrast mot de grovt dialektala dialogerna. Jag hakade upp mig där, tvärnit i min läsning i början. Men så blev också det en rytm att följa. Så varsågod, 430 sidor att njuta av, beröras av, gråta till.

Vulcan. Nino Mick. Utgiven 2023 hos Norstedts. Det snygga omslaget är gjort av Moa Schulman.

PS. Jag vet inte jag, men en Augustprisnominering på måndag kan väl knappast vara främmande?

Publicerat

Bokfrukost om Arvet du fick

I veckan hade vi bokfrukost om Arvet du fick av Amanda Lundeteg. I romanen är det Alexandra som är huvudperson, vd för företaget Egalitet, och adopterad som bebis från Sri Lanka. Hon lever ett bra och framgångsrikt liv tycker hon. Men så gör hon ett DNA-test för att kanske hitta sin bakgrund, vilket sätter igång en lång rad händelser och förändringar, för henne själv och andra. Boken vill omfatta många ämnen, adoption förstås men också rasism, mellanförskap, jämställdhet. Vi var ganska oense om boken fungerar som skönlitteratur, men ense om att den tog upp viktiga aktuella ämnen som är intressanta att prata om. Så här lät vi ungefär:

– Jag fick läsa den som fackbok, annars skulle jag bara irritera mig över berättarstilen.
– Det är så intressant att läsa om hur man kan forska fram sitt ursprung
– Konstruerade dialoger som var som föreläsningar, men jag lärde mig en hel del
– En riktig bladvändare
– Alla personer fick fungera som presentatörer av ett ämne, inget annat.
– Andra halvan var bäst
– Den handlar om för många saker. De är så intressanta, men det blir för ytligt
– Otroligt intressant berättelse. Kunde inte släppa den.
– Hade fungerat bättre som en självbiografi
– Alexandra vill prestera så mycket, först som en lyckad adoptivperson i Sverige, sen viktigt att poängtera att första-föräldrarna födde henne ur kärlek. Hade det blivit en bok om ursprunget bara varit misär?
– En ögonöppnare.

Arvet du fick. Amanda Lundeteg. Utgiven 2023 hos Norstedts.

Publicerat

Själens telegraf

När Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar, kom ut skrev jag ett bloggy-brev till henne som avslutades:

Jag hoppas, Amanda, att inte energin tog slut utan att det kommer flera romaner, gärna om inte så väldigt lång tid. Jag lovar att jag inte kommer bli besviken då heller.

Och det kom en roman. Som jag tycker väldigt mycket om! Titeln, Själens telegraf, är ett mångtydigt begrepp i romanen. Rent konkret är det namnet på det popband huvudpersonen Iris bjuds in att spela cello i. Vi är i Glasgow i slutet av 1990-talet och bandets ledare, Rupert (som jag btw gärna hade träffat när jag var 20 år) kämpar hårt för att få spelningar och framför allt att få göra en platta.

Men det börjar långt tidigare. Som barn bor Iris på engelska landsbygden med sin mamma. Det är de två, i en komplicerad kärleksfull symbios. ”Framför allt såg jag när hon såg på mig, Hur mycket mörker och rädsla som rymdes jämte kärleken. Hur svårt det måste vara att älska något som man inte kan äga”.

Det är hemskola, äppelskördar, samtal och kunskap. Mammans relation till sanning är dock vacklande, svaren på alla frågor varierar. Vem är Iris pappa? Var bodde de innan de flyttade till huset? Vad vill advokatfirman som allt oftare skickar tjocka kuvert och som mamman bara kastar bort? Huset blir en mittpunkt i romanen och redan i inledning säger Iris att det fanns ”antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus”

Om jag gillar olika berättarperspektiv i romaner så gillar jag olika tidsplan nästan ännu mer. Här rör vi oss fram och tillbaka mellan 1992 och 1998, får bitarna i ett pussel. Trots en tydlig riktning och framåtrörelse får man läsa eftertänksamt. Stanna upp vid viktiga meningar och ord som manar till eftertanke. Ibland blir jag irriterad över bildspråk, men det har sin plats.

Jag beundrar Amanda Svenssons författarskap mer än nånsin, så känns det efter varje bok. Och ingen skillnad nu. När jag läser sista sidan vill jag läsa mer. Och mer. Och mer.

Själens telegraf. Amanda Svensson. Utgiven hos Norstedts 2023.

Publicerat

Alla är vi valloner

Vi är ju valloner! Så sa alltid min syster och jag och såg på varandra med stolthet. Valloner, jo jo. På pappas sida. Även om vi redan i unga år förstod att vår korta kroppslängd och (då) mörka hår nog inte hade med vår eventuella vallonska härkomst att göra.

Peter Sjölund, DNA-släktforskare och författare till Alla är vi valloner skriver att:

”I var och varannan familj med rötter i Sverige pratas det om att det finns valloner i släkter. Man berättar att morfar var mörk, att han lätt blev solbränd och snabbt brun som en pepparkaka. Dessa egenskaper ses av någon anledning som bevis på vallonska förfäder. Många berättar alltså om valloner i släkten, inte sällan med en viss stolthet i rösten, men samtidigt vet de flesta idag knappt vad en vallon är.”

Jag känner mig lite generad när jag läser det. För just så är det. Jag har faktiskt ingen aning. Och inte heller vet jag om det är sant att det invandrade någon kavat människa från Vallonien någon gång i min släkthistoria.

Det finns en rad släktmyter i släktforskningens historia och Sjölund går igenom en del av dem. Släktband är historiskt sett (och säkert ännu) oerhört viktig, och att till exempel ha en kunglighet långt bak i leden kunde förstås höja ens status betydligt. Och också det här med valloner, som ”vi alla är”. För vad för särskilt var det med dem?

Vallonerna som kom till Sverige med stor kunskap om järnsmide bidrog med den kunskapen i bruken på 1600-talen. Det är en viktig del.

”Trots de många nedläggningarna inom den svenska järnindustrin under slutet av 1800- och början av 1900-talet lever minnena kvar om hur de uppländska vallonbruken en gång ledde den svenska industriella utvecklingen. Vallonerna framställs i flera skrifter som ’arbetets hjältar’ ”

Men Sjöund pekar också på 1900-talets rasbiologi som var stor och stark i det svenska samhället: ”De svenska rasbiologerna framställer alltså vallonerna och deras ättlingar som exemplariska människor med bara goda egenskaper. ”

Det skulle kunna vara ännu en anledning till att stoltheten över att vara vallon växte sig så stark bland folk, menar Sjölund. Inte vi, tänker jag. Inte min syster och jag. Det var inte därför vi drog vår vallon-visa.

Huruvida jag har en vallonsk invandrare långt bak i släktleden låter jag vara osagt. Men jag är betydligt mer påläst om både valloner, släktforskningens irrvägar och de uppländska bruken. Lättläst bok, utan att vara ytlig, intressant och dessutom rolig.

Alla är vi valloner. Peter Sjölund. Utgiven hos Norstedts 2023.