1875 brann tändsticksfabriken Vulcan. Fyrtiosex kvinnor och flickor omkom i branden. 1909 och samma plats. Ny fabrik. Tämligen lika (usla) arbetsförhållanden. Sara jobbar på Vulcan. Packar askarna. Hur man gör? Det är inte svårt
Innerask, stickebunt, ytterask. Skjut samman, lägg åt sidan.
Saras man Salemon har fängslats för värnpliktsvägran. Hon kämpar på för uppehället för sig och barnen. Berta, som var med 1875 men av någon outgrundlig anledning klarade sig, får hyra en sängplats och det ger ett gott tillskott i kassan. Mat på bordet. Sällskap. Naemi, ungsocialisten, väntar också på Salemon. ”Han behövs på mötena, det blir ingen reda utan honom.” För i Sverige drar det ihop sig det till strejk. Naemi vill att de alla ska ställa upp, i solidaritet med andra arbetare, undrar varför inte fler kvinnor, labborna, ansluter till mötena.
Men de som också för berättelsen framåt är rösterna från de fyrtiosex flickorna som omkom i branden. De bildar ett kollektiv där de pratar och rör sig överallt, oförmögna att komma till ro efter alla dessa år. De kan gå in i de levande människorna, förflytta sig som vinden mellan hus och platser och tider. Betraktar, kommenterar som antikens körer. De sörjer att de inte fick leva. Och vems var skulden till denna brand som de inte kan släppa?
Unikt. Säreget. One of kind. Allt passar för att beskriva romanen. Här finns klasskamp, arbetarskildring, o(lyck)saliga andar och fina gestaltningar av människor, kanske särskiltkvinnorna. Språket i de berättande partierna är så vackert, poetiskt, rytmiskt. I bjärt kontrast mot de grovt dialektala dialogerna. Jag hakade upp mig där, tvärnit i min läsning i början. Men så blev också det en rytm att följa. Så varsågod, 430 sidor att njuta av, beröras av, gråta till.
Vulcan. Nino Mick. Utgiven 2023 hos Norstedts. Det snygga omslaget är gjort av Moa Schulman.
PS. Jag vet inte jag, men en Augustprisnominering på måndag kan väl knappast vara främmande?