Ibland börjar jag på en bok som jag tror starkt på, men det går bara inte av olika skäl. En sådan bok är Den polske ryttaren av Antonio Munoz Molina. Jag skriver till Katarina som har rekommenderat den (och hennes bokval brukar vara perfekta för mig)
Det behöver kanske inte stämma varje gång. Jag läste till sidan 50 men mitt snötyngda kynne kommer inte överens med den här boken.
Efter första sidan tänkte jag att det här var en bok för mig. Efter 50 sidor tror jag inte det längre. Det är alla orden som gör att jag storknar. Satserna radas på varandra, med komman emellan till sidolånga meningar. Meningar där allt berättas, upprepas. Jag kan tänka mig att om man som du, ligger i vilstol i en het spansk stad och hjärnan går ner på lägre varv på grund av värmen så kommer man in i en rytm i den här boken. Jag tappar bort mig och lägger undan boken.
Jag var på väg att ge bort den, men Katarina hejar på i kommentarerna:
värme och ledig tid underlättar nog läsandet av den här bitvis besvärliga och lite bångstyriga romanen. Den blir dock mindre snårig i kommateringen efter hand, när man lär känna rytmen och karaktärerna så småningom och sugs in i stämningen. För mig är romanen som en slags rotfyllning; det en vacker och vemodig skildring av att hitta hem och höra hemma i både tid och rum.
Så kvar i hyllan blev den. Och väntar på sommaren.
– – – – –
Jag städar min bokhylla för #Blogg100.