Månad: september 2015

Publicerat

Står dig ingen åter av Anna Karolina.

13068831_O_2[1]Anna Karolina består provet, uppföljaren till hennes debutroman Stöld av babian är en utmärkt spänningsroman. Ytligare och kanske en mer klassisk deckarintrig än debuten förvisso, men det är samma driv och drag som i ”babian” och det räcker långt. Den utsökta realismen i polisarbetet finns kvar och likaså det inte helt lättälskade persongalleriet.

Berättelsen tar vid ca tre år efter händelserna i Stöld av babian och polisen Amanda Paller har blivit mor. Hon har avancerat i sitt yrke och det blir hon och en kollega som tar det första förhöret i utredningen kring de så kallade kannibalmorden där mördarna drogats med ett ämne som får dem att bete sig som kannibaler. Lägg märke till att jag ovan skrev Amanda och en kollega, här är det riktigt polisarbete som gäller och man är två poliser vid förhör. (Man ringer också låssmed då man ska ta sig in i en låst lägenhet även om Amanda ändå tar sig in via balkongen så att låssmeden måste avbokas.) Jag är också mycket förtjust i det avsnitt där läsaren tillsammans med en polisstuderande får lära sig hur man talar i polisradio.

Jag väljer att inte avslöja vad som hänt med övriga karaktärer sedan första boken. Anna Karolinas andra bok är i mångt och mycket en direkt fortsättning på denna och för att till fullo njuta av upplösningen i ”Babian” så vill man inte veta. Jag vill dock påpeka att man inte behöver ha läst första boken för att uppskatta den andra, men jag vill ändå rekommendera det.

De sista kapitlen i Stöld av babian är jättespännande och jag gillar verkligen upplösningen i Står dig ingen åter. Kanske avslöjar jag för mycket, men jag måste bara tillägga att det är helt okej att inte älska sina bonusbarn speciellt mycket. Ibland är den ljumma styvmors-kärleken en ren fördel. Läs så får ni se.

Står dig ingen åter är utgiven på Norstedts 2015. Och här har du en länk till min recension av Stöld av babian.

Publicerat

Himlakroppar del 4

Marie  jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar. Sakta men säkert tar vi oss framåt och har nu nått drygt 700 sidor.

Ann-Sofie: Jag stressläser och det gör att berättelsen inte fäster på mig. Det är välskrivet, välberättat men alla orden. Stjärnorna kommer att straffa mig…  En annan sak jag tänker på är att jag sa ungefär samma sak när vi läste Blonde. Nästa gång vi har minibokcirkel kör vi en superkort roman. Men du gillar den här.

Marie: Ja, jag gör verkligen det. Men jag tror vi får läsa på helt enkelt. Inte så mycket vi kan säga just nu. Det händer ju inte så mycket. Två saker jag tänkte på: Är det verkligen Lydia som är änkan, hennes namn nämns ju aldrig i breven. Eller så är jag bara skeptisk eftersom hon verkar ha något att dölja. Och så den andra mannen med namnet Shephard som dök upp, han måste väl ha något att göra med fängelsedirektör Shephard. Spekulationer, spekulationer.

Ann-Sofie. Ja, de där gåtorna som dyker upp. Det är tur.  Jag hoppas att något helt oväntat händer snart.

Marie: Det tror jag det gör. Vi kommer nog att få veta mer om Walter Moody snart. Även han verkar dölja något. Fascinerande att författaren lyckas hållas oss, eller mig, i sitt grepp.

Nu åker vi på bokmässa. Men sen läser vi ut boken, eller hur!

Publicerat

Det blå arkivet

Jag skriver:

Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting. Vad som händer sen? Ingen aning. Det är inte ens viktigt.

Kan vi förbereda oss för det? Jag läser Det blå arkivet som handlar om ett annat sorts arkiv än det praktiska vita arkiv som symboliserar vårt ansvar mot efterkommande. Lars H Gustafsson skriver sig fram, genom det röda arkivet som innefattar sorg och saknad av de som är döda, till ett blått arkiv som är ett slags tillstånd där sorg och död har en lagom plats och som innefattar  glädje över livet, en tacksamhet över det liv man lever och har kvar att leva. Hoppfullhet.

I det blå arkivet förvarar jag sådant som jag ska leva av den tid jag har kar. Det handlar om mening och sammanhang. Finns det någon mening med mitt fortsatta liv? Ja, den finns. Men den har inte kommit gratis, som manna från himlen.

Jag läste boken under de där veckorna i Paris i höstas och tänker att det blå arkivet är detsamma som när jag säger att memento mori är det allra bästa för att njuta av livet.

I Det blå arkivet finns också tankar kring vad som händer sen. Efter det där ögonblicket. Författaren själv tänker ett evigt liv baserat på en gudstro och tillit till den guden. Uppfattningar som jag inte alls delar men jag tycker om att höra andras tankar om saken.

Men allra mest tycker jag om tanken om det här blåa arkivet och jag vet vad jag har i mitt. Vad har du i ditt?

Det blå arkivet. Lars H Gustavsson. Utgiven av Libris 2014.

Publicerat

Tidsresor

Vi spelar ju BOTNS-bingo i sommar! Maggan har klarat av full bricka, grattis till det! Själv har jag kanske kryssat i 8 av de 25 rutorna. Men sommaren är lång, minst till jul.

Mechanics of Time TravelEn av rutorna heter Time Travel och jag var misstänksam. Vad kunde det vara? Jag fick tipset att läsa The Impossible lives of Greta Wells av Andrew Sean Greer. Idén är utmärkt. Greta förflyttar sig mellan tre tider i en cyklisk kurva. Det finns parallella Gretor som också förflyttar sig och lever och lär sig. Det jag inte tycker om är att Greta försöker påverka händelseutvecklingen på ett anakronistiskt sätt. Till exempel då hennes bror är homosexuell och det känns närmast märkligt när hon vill tvinga honom att erkänna det 1918.

En annan variant av tidsresor är Liv efter Liv av Kate Atkinson. Här är det lager på lager av en och samma utgångspunkt som bildar en brokig berättelse. Maggan har läst den och tycker den är fantastisk. Själv gränsar min läsning till förvirring.

”Förmodligen kan man dra ett antal slutsatser om parallella världar och hur olika val påverkar den enskilda människan, men det överlåter jag till någon annan”, skriver Maggan och det är de slutsatserna jag vill dra. Jag är tagen av idén med time travel-romaner och jag vill gärna läsa mer. Inte äventyrsböcker där huvudpersoner kommer till galna världar,  utan vanliga berättelser men med detta extra element.

Ge mig tips! Eftersom kommentarsfunktionen här i bloggen inte blivit lagad (mitt fel) så får ni utnyttja andra kanaler som twitter, fb och mejl. Men gör det – ge mig tips!

——-

Foto hämtat från här