En bok att läsa om

Vi pratar gärna om omläsning och i tisdags presenterade vår panel sina tankar om omläsningsböcker.

Maggan: Jag är en entusiastisk omläsare. Har varit det hela mitt liv; läste om Lotta-böckerna av Merri Vik massor med gånger, när jag blev äldre blev det Jane Austen, Maria Lang och Sjövall&Wahlöö. Dessa böcker återvänder jag till även idag. Jag läser relativt sällan om en bok från pärm till pärm, istället har jag mina favoritkapitel, oftast roliga eller romantiska, jag läser om för att må bra eller för att skratta. En tämligen nyutgiven bok som jag gärna läser brottstycken av är Jenny Ofills avd. för grubblerier . Den är faktiskt en helt perfekt omläsningsbok!

Ann-Sofie: Och jag läser så gott som aldrig om. En vän menar att att läsa om böcker gör att man kan få en helt ny läsupplevelse vid omläsning därför att man inte behöver lägga vikt vid ”hur det går”. Det vet man ju då. Så istället kan man njuta av språk, intrig eller vad det kan vara på ett helt annat sätt. En annan kompis läser gärna om en bok när det är stressiga tider. Han vet att boken lugnar (typ) och fyller en funktion som behövs just då. Lite sådär som Maggan beskriver här ovan.

Men ibland händer det. När jag läste Dykungens dotter av Birgitta Trotzig första gången 1995 blev jag helt tagen och tänkte att jag läst en av de bästa böckerna i mitt liv. Jag placerade boken på ett altare och genom åren blev den platsen alltmer guldfärgad och glorifierad. Med rädsla läste jag efter många år om den. Tänk om den inte var så där fantastisk? Det var den. Man kanske kan träna sig till att bli omläsare. Vad säger ni?

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.