Akikos stilla lycka. Ett bra namn för denna lugna och eftertänksamma historia. Akikos mamma dog för en tid sedan och sedan dess lever Akiko ensam. Urnan med mammans aska tronar i vardagsrummet och påminner om det som var. Men så börjar hon gå igenom mammans papper. Det uppstår en sådan där romanklassisk ”upptäckt av hemlighet efter någons död”. Men själva hemligheten är så udda och gör berättelsen väldigt intressant.
Nå, av en händelse återknyter Akiko också bekantskapen med en gammal skolkamrat, en man som blev och fortfarande är en hikikomori, en person som inte lämnar hemmet. Kento går bara ut i mörkret när han i skuggorna kan slippa träffa andra människor. Ändå växer en vänskap fram mellan dem, i korta möten, i facetime-promenader, i mejl och i haiku-dikter. Man håller tummarna för dem båda!
Det är stillsamt och reflektivt berättat. En del ”vem är jag egentligen”-filosofiska babbeldelar snabbläser jag och bryr mig inte särskilt. Men i sin helhet får jag en bra läsning, en intressant historia och inte minst, mycket Japan.
Akikos stilla lycka. Jan-Philipp Sendker,. Utgiven på svenska 2025 hos Modernista. Översättning av Christine Bredenkamp.
Jag ser att Maggan bloggat om en tidigare bok av författaren, Konsten att höra hjärtslag.
Kanske inte den bästa av författarens böcker, men ändå intressant.