Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Bra saker från januari till mars 2012

Januari 2012. Årets första resa gick till Visby där jag i vanlig ordning mest låg och läste.  Vinnaren av Bokbloggarnas litterturpris 2011 korades: Cirkeln!  Två frukostintervjuer publicerades. Månadens läsning var säkert Felicia försvann. I frukostbokklubben läste vi tre noveller och resonerade om Enstaka Noveller, sådana som inte omges av andra i en novellsamling.

 
Februari 2012. Vi åkte på bokresa och det var så himla roligt! Tjugofem personer var samlade på Syninge utanför Norrtälje och hade knytkonferens och läste en masse. Vi åker ut i april igen. Häng med! Frukostboken var Lacrimosa. Vi blev nominerade till Årets boktipsare. På Bonnierförlagens Prosa&Marmelad Skype-träffade vi en sådan trevlig författare – Lauren Oliver.


Mars 2012. Vi firade Sofie Sarenbrants tredje bok och den svenska översättningen av Alla mina vänner är superhjältar. Frukostbok var Jorden de ärvde och Björn af Kleen var med och samtalade.

Publicerat

Allt man kan önska sig

Det fanns en tid då vi hade klippkort på färjorna. Kickoff, arbetsmöten och projektavslut – allt kunde utföras under de 36 timmarna som en tur och returresa Sthlm – Helsingfors tog i anspråk.

Färjorna följer sina tidtabeller. Deras rörelser är opersonliga och mekaniska, ute i skärgården kan man ställa klockan efter dem. De drivs fram av en osynlig kraft, som dygnets timmar och planeterna kring solen. Oberoende av det som händer i deras inre glider de in och fram och ut ur synfältet. Stannar trafiken skakas vår uppfattning om den jämna rörelsen.

Vi åkte alltid med de vita båtarna. De var lite finare, lite mer av elegans och stil som vi gärna ville ha. Med Estonia-olyckan avslutades det tvärt. Inte för att vi blev rädda. Men för att vi blev så påtagligt medvetna om att vi gled över en gravplats.

Rösidan och Vitgås. Så kallas de stora rederierna i Ulla-Lena Lundbergs makalösa bok Allt man kan önska sig. Den är en avslutande del i en trilogi om sjöfarten mellan Sverige och Finland. Skriven som en mosaik av antropologiska intervjuer av dem som arbetar på färjorna och berättelser om släkten på Åland. Det sammanhållande kittet blir Leonora, berättaren, med sin skarpa blick och milda öga.

Allt författad på en prosa som får mig att tappa andan.

Allt man kan önska sig. Ulla-Lena Lundberg. Min utgåva är utgiven av Bonnier Alba 1995, men finns hos Schildts & Söderström.

____

Ulla-Lena Lundberg fick Finlandiapriset för sin senaste roman Is. Den ligger på Att-läsa-listan.

Publicerat

Boken om Joe

Jag gillar Jonathan Troppers stil. Här finns rappa dialoger, välformulerat  språk och drastiska vändningar. Han kan verkligen konsten att skriva en god och underhållande bok! Den första romanen jag läste var Konsten att tala med en änkling. Där imponerades jag av förmågan att beskriva sorg och sörjande på ett sätt som var hudlöst men aldrig sentimentalt. Nästa roman Sju jävligt svåra dagar gillade jag också men stördes en del av huvudpersonen Judds sätt att betrakta sin fru.

Boken om Joe handlar om Joe (!) som lämnade sin småstad med buller och bång, skriver en självbiografisk roman om sin uppväxt, där han överdriver fast bara lite, och får stor framgång och berömmelse. Utom i hemstaden då… När han återvänder efter sjutton år ligger pappa för döden och hemkomsten blir i stort sett en katastrof. Alla hatar honom. A-L-L-A. Bortsett från bästa kompisen som är svårt sjuk i Aids. Kanske Carly, ungdomskärleken, inte heller är så arg. Under årens lopp har man haft bokbål med Joes roman och nu ägnar sig stadens bokklubb åt att åka förbi Joes föräldrahem och slänga den där skitromanen på gräsmattan. Högen växer. Det finns mycket att klara upp och reda ut och när pappan dör blir Joe kvar.

Jag läser i ett svep och älskar Troppers sätt att skriva roligt och träffsäkert om och från det där mänskliga mörkret. Vad händer när när någon dör är ett bra och svårt tema att skriva om. Tropper gör det utmärkt.  Inte kladdigt och patetiskt utan skarpsynt och exakt. Och roligt. Gör om det den som kan.

Boken om Joe. Jonathan Tropper. Utgiven 2004. På svenska av Gilla förlag 2012.

Publicerat

Söndagstankar om Visby

Gatstenarna var hala i Visby, kan jag säga.  Men jag lyckades undvika att trilla omkull när jag ilade upp och ner för backarna. Jag bodde på Strandgatan och gjorde saker längre upp. Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma på något fult i Visby. Husen är annorlunda och fina, maten är god och havet är vackert oavsett årstid. Det enda fula jag kommer på så här på rak arm är de offentliga toaletterna i hörnet Hästgatan-Adelsgatan. Men de är kanske fantastiska inuti!

Det är enkelt att äta gott i Visby. Staden måste vara en av de krogtätaste platserna om man räknar per capita. En ny krog var Wisby Hof. Trevlig personal och god mat från Österrike i stora portioner. Jag var också för första gången i Gotlands fornsal. Intressanta utställningar om ön. Men jag saknar sjöfarten. Ett litet rum handlade om den med informationen: Sjöfarten har alltid varit viktig för Gotland. Men var är båtmodellerna? Sjöhistorien?

Jag läste nästan en bok varje dag. Jag säger nästan för jag har en hundra sidor kvar i den mycket spännande Mörka platser av Gillian Flynn. Jag ger dem sina förtjänade reccar i veckan.

Dessutom läste jag en novell eller kortroman. Alter ego av Adam Hansson. Jag tycker verkligen om böcker om arbetsplatser och yrken. Måns Wadensjös Förlossningen, och Efter arbetsschema av Johan Jönsson till exempel. Jag ser också fram mot att läsa Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beisher. Reklambyrån är en arbetsplats som jag gillar att läsa om för Alla är väl intresserade av vad en reklambyrå sysslar med. Daniel, som säger så,  jobbar på en framgångsrik byrå och nu ska han sälja in ett nytt koncept till en ny kund som han bara måste vinna. När så det är dags för den viktiga dragningen visar det sig att kunden representeras av fd flickvän. Uppdraget går ofelbart till annan byrå. Det är bara att packa ihop och gå hem. Men snabbt fixar han ett nytt jobb. Jubel och klangspel. Och gissa på vilken byrå? Upplösningen är en klassisk novell-twist i sista meningen om än lite förutsägbart. Kul, snärtigt och välskrivet.