För ett par år sedan överväldigades jag av en stark ambition att sortera om böckerna i min bokhylla…

bokhyllebild - kopiaDet skulle jag aldrig ha gjort!
Bokhyllan som vid tidpunkten var sorterad med böckerna i bokstavsordning blev aldrig sig själv igen. Förvisso var den skitful även innan, men det kändes ändå mer ordningsamt och ordentligt än det kaos som råder nu. Jag har sorterat om och haft mig under tre somrar, men en snygg och fiffigt sorterad bokhylla tycks vara en omöjlighet för en sån´ som jag. Ja, ni ser ju en liten bit av eländet här till höger. Som tur är har jag Karin Boye i stål, svenskt stål t.o.m.

Fast man kan sortera sina böcker på många olika sätt, det ser vi inte minst på svaren vi får i våra frukostintervjuer. Läs och låt er inspireras, själv gör jag som Anna Karolina, men det där med att ställa böcker som ska läsas om uppochner, som Håkan Nesser, lockar förstås lite…

”Efter andra meningens begynnelsebokstav… nejdå, traditionellt efter författarnamn, men sedan något decennium är det rätt osorterat. Har funderat påt att ställa alla böcker jag vill läsa om innan jag dör uppochner, men det är ännu så länge bara en tanke.” Håkan Nesser

”Huller om buller.” Anna Karolina

”Mina böcker finns överallt där jag tycker om att se dem – i fönsternischer, på sidobord, i hyllor och i korgar. Det finns många gamla vackert inbundna böcker med läderryggar i mitt arbetsrum, de gör det trivsamt.” Anna Bråtenius

”Författarvis. Men kan inte säga att min bokhylla är särskilt sorterad, och jag har böcker lite varstans i hemmet. På köksbänken, i travar på nattduksbordet … Var än jag kan tänkas läsa.”  Anna Lönnqvist

”En ämneskategoriseringen som inte är helt hundra. Krigs- och Finlandslitteraturen står tillsammans, feministlitt-hyllan och så religionshyllan. Efter det en sortering på känsla.” Anna Lindholm

”Dels efter ämne och inom ämnena i bokstavsordning.” John Ajvide Lindqvist

”Sorterar in dem i den ordning jag läst. Har en hylla för det olästa och allt eftersom de blir lästa får de kliva in i stora hyllan. Då kan jag föra fingret längs bokryggarna sedan, och det blir som en dagbok eller kalender, allt är en fortsättning på det som var innan. Minnen. Tid. Steg.” Stina Stoor

”I bokstavsordning efter författare när det gäller skönlitteratur. Annars efter storlek på inredning-, kok- och andra härliga faktaböcker. Och färg. Jag har lite dille på att det ska se snyggt ut även i bokhyllan…” Gunilla Leining

”Alfabetisk ordning, annars hittar jag omöjligen. Och så separerar jag skönlitteratur från fakta. Och pocketböcker har naturligtvis en egen bokhylla. Inte blanda storlekar. Usch.” Madeleine Bäck

Linje Lusta av Tennessee Williams

images7013I9THWilliams vann Pulizerpriset för A Streetcar Named Desire 1948 och  pjäsen filmatiserades 1951. Namnet på detta drama om klass, begär och en kvinna på väg utför, kommer från en av  New Orleans spårvagnar vars slutstation var just Desire.

Den smått bedagade sydstatsskönheten Blanche kommer till New Orleans för att hälsa på sin yngre syster Stella som hon inte träffat på många år. Stella bor i Desire och har ett passionerat förhållande till sin man, Stanley. Blanche lever på en gigantisk livslögn, hennes liv har rämnat och hennes psykiska hälsa balanserar på en tunn tråd. Hon försöker hålla skenet uppe, men för hennes svåger Stanley är hennes lögner uppenbara. Linje Lusta är en modern klassiker som jag sett i flera olika uppsättningar och alltid fascineras av. När min bokbingobricka innehöll en ruta med ”a play” var valet självklart. (Läs mer om bokbingo här)

imagesDY3QFEH3Jag hittade först pjäsen på Storytel som ofta har udda ljudböcker i gömmorna. En ljudupptagning från 1973 då pjäsen spelades på Lincoln Center i New York. (Blanche spelas förresten av Rosemary Harris, en legendarisk teaterskådespelerska som också är mamma till Jennifer Ehle som spelar Elizabeth i BBC:s klassiker Stolthet och fördom 1995.) Jag insåg dock att jag förmodligen skulle missa väsentligheter om jag bara lyssnade, pjäsen spelas på bred sydstatsdialekt och jag skulle inte se skådespelarna. Dessutom  ville jag verkligen läsa. Det slutade med att jag läste på svenska, medan jag lyssnade på originalspråk. Det var riktigt kul att läsa texten och liksom förstå vad skådespelarna försökte uttrycka med sina röster. Gav en ny dimension åt pjäsen och jag blev nästan mer gripen än på teatern.

För ett antal år sedan besökte jag New Orleans, jag åkte hjulångare på Mississippi och hann även med en spårvagnstur. Men jag såg tyvärr aldrig spårvagnen named Desire.

Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg

9789100142520[1]Olof Palmes mor vistades på Beckomberga sjukhus i många år. Olof brukade, varje dag, på sin väg till Rosenbad stanna till och hälsa på henne. Huvudkaraktären Jackie hänger i sjukhusparken för sin far Jims skull. Jim som inte kan förnimma några andra känslor än mörkret. Det vackra och glädjefyllda går honom förbi. Spriten är hans enda lindrig och flyktväg.

Beckomberga är väldigt vackert skriven, det är som om ett dunkelblått ljus färgar hela min läsupplevelse i vemod. Ömsint men ändå kristallklart skildrar hon skörheten hos de sjuka och den tid då stora mentalsjukhus ännu var ett faktum. De var ett folkhemsbygge och var kanske nödvändiga på sitt sätt då det inte fanns de moderna psykofarmaka som finns idag.

Första kapitlet om Den sista patienten anger tonen för resten av romanen och jag har jag redan läst om kapitlet flera gånger, jag älskar den klara skönhet som genomsyrar texten. Jackies lott att försöka lindra sin fars smärta genom att fysiskt finnas nära honom är gripande och jag vill skrika åt henne att det är lönlöst, hon borde ge upp och bry sig om sig själv. Hon utvecklas till en stark kvinna, men är för evigt präglad av faderns mörker.

images[2]Sara Stridsberg valdes nyligen in i Svenska Akademin. Beckomberga – Ode till min familj är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2014. Finns både som ljudbok och pocket.

 

Det enda rätta av Charlotte Rogan

Rogan_DER_3D-286x447[1]Bristerna inom kriminalvården i USA, de stora ensidiga vinstintressena vid framställandet av krigsmaterial, den lilla människans kamp för etik, moral och demokrati, Charlotte Rogans andra roman spänner över stora områden. Jag uppskattade verkligen hennes debut Livbåten varför jag ivrigt började läsa Det enda rätta. Det blev en kamp, en rejäl kamp, att ta mig igenom de 539 sidorna. Jag undrar fortfarande vad Rogan vill säga med sin text, vad hon egentligen vill skildra? Är romanen en parodi, en djupt samhällskritisk skildring eller rentav ett försök att skriva en ironisk roman? Jag tror att Rogan försöker vara rolig, men jag är inte ens i närheten av att dra på munnen.

Förstå mig rätt, romanen är välskriven och vackert formulerad precis som Livbåten. Det skulle förstås kunna vara att jag inte är tillräckligt bevandrad i de inrikes amerikanska förhållande som romanen skildrar, men jag tror faktiskt inte det. Jag ställer mig också undrande till att romanen gavs ut på svenska en dag efter att den kom ut i USA?  Jag tror faktiskt att Det enda rätta är en ambitiöst projekt som inte fungerar, i alla fall inte utanför USA.

Huvudkaraktären Maggie Rayburn och hennes familj är förstås en sympatisk bekantskap och kretsen kring dem intressanta personer, men…ofta känner jag mig aningen dum, vad är det jag inte begriper?
Fast den kursiverade meningen på romanens allra första sida förstår jag precis, ett välfungerande grepp även i Sverige:

Dränk systemet i motsägelsefulla rapporter

Utgiven på Bookmark 2016, översättningen är gjord av Thomas Andersson.