Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Brända skuggor av Kamila Shamsie.

tranan_shamsie_brandaskuggor279-96x150[1]Nagasaki, morgonen den 9 augusti 1945, himlen är lysande blå. Hiroko Tanaka är insvept i en kimono som tillhört hennes mor. Hon är lycklig, hennes älskade har friat till henne på morgonen, de har drömt om fred och vävt planer inför sitt gemensamma liv. Så blir världen vit, Hiroko överlever atombomben men förlorar allt. På hennes rygg finns för alltid ett brännmärke i form av de tre fåglar som prydde kimonons bakstycke.

Den 28 sidor långa inledningen är ljuvligt skriven. Tät, intensiv naturskildring av den stad som strax ska förintas och varmt ömsint om den självklara kärleken mellan japanska Hiroko och tyske Konrad. Skulle kunna fungera utmärkt som en enda novell, men som tur är för oss läsare berättar Shamsie vidare. Hiroko kommer atombomben till trots att få ett långt liv, ett par år senare beslutar hon sig för att fara till Indien där Konrads syster bor med sin familj. Hon kommer aldrig att återvända till Japan, hennes liv blir långt och ovanligt. Hon finner kärlek och vänskap, hon blir mot alla odds mor till ett barn.

Shamsies karaktärers liv har alla påverkats av världshistorien skeenden, de är rotlösa men har kanske erfarit något större, att leva föränderligt. De har vackra omhuldade minnen av livet de brukade leva men de ger inte upp, de vandrar vidare. Och alla är de omsorgsfullt tecknade av en författare som jag gärna läser mer av.

Brända skuggor är utgiven på Bokförlaget Tranan 2014, översättning av Birgitta Wallin.

 

Publicerat

Tomas Bolme läser Leif GW Perssons kriminalkomedi Linda som i Lindamordet.

linda---som-i-lindamordet-roman-om-ett-brott[1]I startgroparna inför att påbörja läsningen av Bombmakaren och hans kvinna, Leif GW:s senaste bok, kommer jag att tänka på den i rubriken nämnda ljudboken. Tomas Bolme läser lågmält humoristiskt och sällan har jag skrattat så mycket åt en uppläsning, detta trots viss förfäran. Det handlar naturligtvis om den oefterhärmlige Evert Bäckström, ni vet kommissarien med den grandiosa självbilden, som i Lindamordet skickas till Växjö för att leda utredningen av ett spaningsmord. (Hur någon kom på idén att överhuvudtaget skicka Bäckström berodde på semester och brist på folk). Innan Lars Martin Johansson är tillbaka på jobbet och kan skicka ner kompetent folk har Bäckström hunnit roa oss hugade läsare en hel del. Fast här måste jag om än motvilligt försvara Bäckström, han är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller praktiskt polisarbete, det är hans livsinställning och personlighet som är problemet.

Jag vill påstå att Tomas Bolmes uppläsning lägger ytterligare en dimension till Bäckströms bravader i Växjö, boken är helt enkelt är ännu bättre i ljudboksform. Det låter som om Bolme njuter lika mycket av den humoristiska i texten som vi lyssnare. Fast boken är inte bara rolig, GW har fått mycket beröm för sin skildring av hur polisen arbetar vid ett spaningsmord. Det meningslösa i mordet på den unga polisstuderande Linda griper även det tag i läsaren.

För de mer nördiga kan det avslöjas att det är i Lindamordet som Bäckströms legendariska guldfisk Egon mister livet. (Egon är den enda levande varelse som kan få Bäckström att känna sympati.) Vet ni förresten att även kommissarie Roy Grace i Peter James deckare är ägare till av en guldfisk? Graces guldfisk heter Marlon efter Marlon Brando, vem eller om Egon är döpt efter någon vet jag inte. Marlon blir dock betydligt äldre än Egon, nästan så gammal så att jag börjar fundera hur lång medellivslängden på en guldfisk kan vara.

Jag tänker snart göra slag i saken och se den amerikanska kriminalkomedin Backstrom, baserad på karaktären Bäckström. Visserligen har GW själv sagt att han tycker tv-serien är dålig men jag måste bara se amerikanernas skildring av Bäckström, jag är ju säker på att de som skapat serien måste ha skrattat lika mycket åt Bäckströms sejour i Växjö  som jag har. Och så är jag förstås nyfiken på vad Bäckströms supersalami heter på amerikanska? Okej, jag förstår att supersalamin  förmodligen inte nämns i tv-serien, jag får väl nöja mig med några av Bäckströms andra självgoda formuleringar.

Linda som i Lindamordet gavs ut 2005, en ny utgåva av ljudboken kom på Bonnier Audio 2014.
Jag är dock besviken på att Lindamordet saknas i Storytels utbud! Skärpning!

Publicerat

Den bittra pajens sötma av Alan Bradley.

den-bittra-pajens-sotma[1]Flavia de Luce 11 år, är vår berätterska och ledsagare genom romanen. Det är sommaren 1950 och den lidelsefullt kemi-intresserade Flavia bor på ett gods på engelska landsbygden tillsammans med sin far och två systrar. Hennes mor har förolyckats vid en bergsbestigning! ett par år tidigare och fadern är sorgsen. En kväll bakar familjens hushållerska en vaniljpaj som hon ställer för att svalna vid ett öppet fönster och så rullar denna lilla  pusseldeckarhistioria igång.

Jag är ytterst tveksamt inställd till epitetet mysdeckare eller cozy crime som det heter på engelska. Jag menar, en bok om ond bråd död kan väl aldrig vara mysig? Jag föredrar därför att läsa hårdfört realistiska deckare just på grund av ångesten som våldet framkallar. Jag hade föredragit om Flavia visat upp litet skräck och panik, i stället för nykter kalkylering när hon snubblar över en död man i godsets gurkodling.
Fast då hade det naturligtvis varit en helt annan bok!

Men jag gillar Flavia det gör jag. Hon är beskäftigt mysig och jag finner hennes skärmytslingar och brutala gnabb med systrarna oerhört roande. Den bittra pajens sötma får mig att tänka på en av min  barndoms favoritbokserier, Enid Blytons Mysterieböcker om Bets, Daisy, Fatty, Larry, Pip och hunden Buster. När Flavia diskuterar med ortens polis påminns jag om när kvintetten ovan förklarade för polisinspektör Jenks hur saker ting förhöll sig.
Tror att Den bittra pajens sötma, (underbar titel för övrigt), är en roman som uppskattas av väldigt många, men förmodligen inte alls tillräckligt av mig…

Utgiven av Lind & Co 2014. Är den första boken i en deckarserie om Flavia de Luce.

 

Publicerat

Tankar om ljudboksuppläsare.

Min bestämda uppfattning är att flera svenska ljudboksuppläsare är överexponerade. En annan bestämd uppfattning jag har är att en del uppläsare inte tar sig an texten som en  uppläsare, utan istället som en skådespelare på Dramatens stora scen. Detta blir tydligt framförallt i böcker med mycket dialog.

Att läsa med öronen innebär att man låter en annan individs röst bli ens läsröst, ens inutiröst som tolkar bokens ton. Om man inte är speciellt förtjust i Katarina Ewerlöfs teatraliska uppläsningar eller i Torsten Wahlunds gammelmansmummel kan utbudet att populära bästsäljare bli begränsat. Eller i alla fall leda till att man föredrar att läsa själv och tror sig vara en icke ljudboksläsare. Naturligtvis är dessa ovan nämnda inläsare populära och omtyckta, men jag vet också att det finns ljudboksläsare som konsekvent väljer bort dem. Helt enkelt av den anledning att de läser för många böcker och att läsa flera böcker på raken av olika författare fast med samma uppläsare kan medföra att olika böcker smälter samman och blir snarlika. Man bör undvika att läsa två böcker i rad med samma uppläsare, om det inte är en serie förstås.

Jag vill helst att uppläsaren just läser, jag föredrar det framför dramatisering. Dock om man gillar dramatisering så är inte sällan engelskspråkiga inläsningar just sådana. (Förutom att de skådespelartolkar dialogerna gör också de kvinnliga inläsarna sina röster mörka och de manliga sina röster ljusa när de ger röst åt det motsatta könet.) Jag har också kommit på att jag föredrar de yngre inläsarna, tycker de läser rappare och mer rakt av. Jag antar också att deras röster passar bättre som min inutiröst. Jag ska i sammanhanget nämna att jag bedömer en 45-årig skådis som en ung inläsare, kanske för att en hel del inläsare har passerat 50.

En författarinläsning är sällan fel. Även om författaren egentligen inte är någon speciellt bra inläsare så fångar och förmedlar alltid författaren bokens ton. T.ex. när Lena Andersson själv läser Egenmäktigt förfarande, läser hon kyligt och aningen tonlöst och ger på så sätt en fantastisk känsla för huvudpersonen Ester Nilsson. Ingen kan heller som Håkan Nesser själv ge liv åt hans texter och vad vore Emma Hambergs serie Rosengädda om hon inte läste själv. Martina Montelius inläsning av Oscar Levertins vänner gör romanen ännu mer mörk, mustig och humoristiskt svartsynt.

Men vilka uppläsare gillar jag då? Framförallt den som jag aldrig någonsin hört, men om jag måste nämna några kan jag tipsa om Lo Kauppi, Martin Wallström, Alexandra Rapaport och Mattias Linderoth. Jag har också en del trix och fix för mig när det gäller lyssningen, på ljudbokstjänsten Storytel kan man snabba upp inläsaren och det gör jag ganska ofta. Förvånansvärt många inläsningar blir klart bättre då man ökar farten med 25 %. Sedan blir läsningen mer som ens egen inutiröst när man låter den bli snabbare. Prova får ni se!

Detta är det andra inlägget om ljudböcker i sommar. Om du vill läsa det första så hittar du det här.