Hennes karaktärer är av en alldeles egen sort. Godhjärtade och fyllda av tankar de gärna uttalar högt, traskar de rakt in i mitt hjärta. Bokens titel syftar på en sällsynt art av rosor som Lobbi, bokens huvudperson, reser söderut för att återplantera i en försummad rosenträdgård.
Han är strax över 20 och hans mor har förolyckats i en bilolycka. Den äldre fadern som aldrig trott att han skulle överleva hustrun, sörjer djupt och ägnar sin tid åt att lära sig laga mat och ta hand om Lobbis handikappade bror. Lobbi som är den självklara arvtagaren till moderns växthus och som precis som hon har gröna fingrar lämnar Island för drömmen om att återställa en legendarisk rosenträdgård i ursprungligt skick. På Island lämnar han en nyfödd dotter, Flóra Sól, en frukt av ett kort möte. Flickans mor Anna har tydligt uttryckt att hon inte önskar sig ett förhållande. Dock, när Lobbi nått sitt resmål och påbörjat restaureringen kommer Flóra Sól och Anna efter.
Jag fick två nya favoritförfattare under 2017, Audur Ava Ólafsdóttir är en. Jag fångas av det lågmälda vemodet och miljöbeskrivningarna, men allra mest av karaktärerna. Rosa Candida var nominerad till Nordiska rådets pris 2009 och hennes senaste roman Ärr är nominerad i år. Vi kommer att återkomma avseende Ärr. Recension av Ólafsdottirs humoristiska Den sista kvinnan läser du här.
Rosa Candida är utgiven på Weyler förlag 2015. Översatt av Ylva Hellerud.
Jenny: Jag älskar historia så jag läser ganska många böcker med historisk anknytning. En bok som jag sträckläste under en dag i somras var Vända hem av Yaa Gyasi. Boken innehåller flera olika parallella historier genom flera generationer från den tid då slavar togs från Afrika till USA fram till nutid. Konsekvenserna av slavhandeln berörs men innehåller också berättelser om de som blev kvar i hemlandet och ej togs till slavar. Berörande, lättläst med ett språk som jag lätt tog till mig. Rekommenderas.
Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.