Frukostintervjun: Helena Dahlgren

God morgon Helena! Vad äter du till frukost?
Det varierar lite. Kaffe är viktigast. Börjar alltid dagen med minst en, gärna två, rediga muggar så fort jag vaknat. Gärna i badet tillsammans med en god bok. Ibland blir det inte mer än så till frukost, ibland kan det bli mannagrynsgröt, smoothie och/eller ostsmörgås med marmelad. Jag gillar idén med frukost men vill gärna hinna vara vaken en liten stund innan jag äter. Älskar brunch, då går jag all in med äggröra, pannkakor och bellinis. (Detta sker tyvärr alltför sällan.)

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag brukar inleda dagen med ett morgonbad, då jag läser en roman. Kan verkligen rekommendera detta: extremt bra sätt att curla sig själv en aning så att man orkar med dagen sedan. Har helgprenumeration på DN, så lördag-söndag läser jag morgontidningen till frukosten.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag är morgonmänniska och läser och skriver gärna tidigt på morgonen. Tycker om hur alla sinnen är fräscha och utvilade – det är bara jag och min hjärna (och den där gigantiska kaffekoppen). Därför läser jag gärna lite mer utmanande böcker på morgonen. En klassiker, kanske, eller essäer eller prosalyrik. En bok som jag vet att jag läste på morgonen är Jenny Offills Avd. för grubblerier. Det var en fin morgonbok.

Vad läser du just nu?
Varvar The Most Dangerous Place on Earth, lovande amerikansk debutroman om en high school i Kalifornien, med en gammal Agatha Christie: The Mirror Crack’d From Side to Side. Och så ligger jag I startgroparna med Mare Kandres samlade pjäser, som utkom på Ellerströms nyligen.

Vad använder du som bokmärke?
Oftast riktiga bokmärken, t ex från English Bookshop eller Pocketshop. Jag var och pysslade med mina åttaåringar på bibblan nyligen och fick ett helt gäng fina bokmärken som de gjort åt mig. Är principiellt emot att göra hundöron i böcker men går ibland mot mina egna principer, om jag hittar ett citat som jag bara MÅSTE skriva av/fota/lägga på minnet.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Numera: inte alls. Jag flyttade från 180 till 66 kvadratmeter för några år sedan och har böcker ÖVERALLT. Nytillskott får snällt finna sig i att tryckas in där rum finns. Mina bokhyllor är dock i grunden sorterade efter genre, författarnamn och inbördes kronologisk ordning, men det är verkligen ett slags organiserat kaos som råder. Lite som romarrikets sista dagar…

Tack för intervjun Helena! Låt dina böcker pryda ditt hem ” som en trädgård av vilda blommor” som Golnaz Hashemzadeh Bonde uttryckte det i sin intervju.

En blå död av Mikko Porvali

Staden Viborg år 1920 i det ännu finska Karelen. En hård stad med många fattiga invånare märkta av krigen, både första världskriget och inbördeskriget. På gatorna driver föräldralösa barn omkring och på lönnkrogarna sups det som aldrig förr trots spritförbudet. Hit kommer den unge idealistiske polismannen Jussi Kähönen tillsammans med sin kollega Salomon Eckert, för att ingå i den polisstyrka som ska försöka stävja den eskalerande brottsligheten. Ingenting blir som Kähönen tänkt sig, han utvecklas dock till en sympatisk och skicklig polis vad det lider. Trots eller kanske tack vare vännen Eckerts streetsmarta och innovativa att arbeta. Kähönen, och jag med för den delen, är både förbluffade och förfärade över Eckerts metoder till en början.

Jag har kommit att storgilla i genren ”historisk kriminalroman” och En blå död lever upp till mina förväntningar med råge. Det är action och spänning men också en insiktsfull skildring av människorna och de livsvillkor de levde under. Enligt min åsikt, tenderar en historisk deckare att bli aningen smartare än en samtida. Att författaren kan berätta ur ett historiskt sammanhang medför att romanerna får ett annat djup och ett annorlunda perspektiv. Tänker att de alla gör sig utmärkta som bokcirkelböcker

En blå död utspelar sig mellan 1920 till 1923, vi får följa flera olika brott och människorna i kretsen kring de båda huvudkaraktärerna. Extra mycket tyckte jag om episoderna där polisen tar hjälp av de hemlösa barnen samt den allra sista smuggeljakten vid havet. Skickligast skriven är en skildring av en spårvagnsolycka vilken orsakats av att spårvagnsbolaget har fuskat med underhållet och skyller olyckan på de anställda. (Känns det igen från våra dagar eller?) Spårvagnarna är på frammarsch i Europas städer under denna tid och de skänker en udd av det nya Europa till det aningen gudsförgätna Viborg. Omslaget i blågrått är på pricken och även titeln är välfunnen, för min inre syn badar staden i ett dunkelblått ljus boken igenom. Viborg är mycket riktigt en av karaktärerna i boken.

Utgiven på Lind & Co 2017 och första delen i en trilogi kallad Karelen noir. Översättningen är gjord av Ann-Christine Relander.

Augustnomineringarna

Arton titlar har chans att vinna det prestigefyllda priset. Vi spekulerade ju en del – som alla andra – om vilka böcker som kunde tänkas att nomineras och i måndags deltog vi, i år som officiell ambassadörsblogg, på eventet där årets nomineringar tillkännagavs.

Maggan: Nu växte ”vill läsa högen” rejält. Har endast läst en enda av de nominerade i den skönlitterära klassen, Isabelle Ståhls Just nu är jag här. Fast om det räknas hade jag hunnit ett par kapitel in i boken som var årets mest tippade nominering, Johannes Anyurus De kommer drunkna i sina mödrars tårar. Jag kände till fyra av böckerna i fackboksklassen och jag kände spontant att jag ville läsa ALLA! När det gäller barn och ungdom, kände jag till författarna men inte någon av böckerna. Och ja, jag vill läsa dem alla också. Du då Ann-Sofie, du som jublade vid flera tillfällen när Daniel Sjölin läste upp nomineringarna! Om någon vill höra dig hojta ”JAAA! kan man gå in på instagram och se den lilla film som vi lagt upp.

Ann-Sofie: Ja men jösses vilken KÄNSLOMÄNNISKA jag är, va! Jag sabbade nog En förbannad podds direktsändning och kanske Augusts egen sändning med mitt jublande. Men jag blev så himmelens glad över flera titlar. Isabelles Ståhl är jag BFF med. Hon vet i och för sig inte alls vem jag är men jag gillar henne och hennes debutroman så mycket. Och Brandvakten, det är en så intressant reportagebok. När det gäller de övriga i skön-litt-klassen håller jag just nu på med Sidonie & Nathalie och det gäller att läsa sakta. Språket är mycket speciellt. Östergren hade jag hoppats på så där i största allmänhet även om jag inte läst just I en skog av sumak ännu. Lyrikboken Rosor skador har jag påbörjat för själva utgångspunkten – de dementas röst – är verkligen intresseväckande. Jag kommer inte bli besviken av den läsningen. Så nu startar vi vår Augustpris-månad. Hur tänker vi göra då, Maggan?

Maggan: Nu ska vi läsa njutningsfullt och långsamt för att sedan berätta om läsupplevelserna här på bloggen. Jag tänker dessutom läsa samtliga nomineringar till lilla priset via Augustprisets hemsida. Här kan gemene man också rösta på den text man tycker bäst om. Lilla Augustpriset är öppet för skribenter mellan 16 och 20 år.

Ann-Sofie: Lilla Augustprisets nomineringar kräver sin egen bloggy, så är det. Jag men då tar jag och slår upp en bok då.

En enda risk av Simona Ahrnstedt

En iskall julafton i Kiruna möts två såriga själar mest av en slump. Ambra är journalist på Aftonbladet och har mot sin vilja skickats på reportageresa norrut, Tom är elitsoldat och lider både av posttraumatisk stress och kärlekssorg. Ensamma i Scandic hotells matsal inmundigar de julmat och alkohol medan betraktar varandra på håll. När Tom slutligen släntrar fram till Ambras bord inleder de ett samtal som fortsätter fram till stängningsdags. De skiljs åt, men minnet av den andra finns kvar djupt inom dem båda två.

En enda risk är en utomordentligt underhållande och varm romance-roman med komplexa karaktärer. Jag är fast direkt och njuter av att läsa en bladvändare som faktiskt inte handlar om mord eller ond bråd död. Romanen till sin uppbyggnad lik en spänningsroman med rejäl svärta och den obligatoriska samlingen av tilltufsade karaktärer. Frågar ni mig föredrar jag underhållning med kärlek och passion, framför ond bråd död. Underhållning som är livsbejakande och låter läsaren slå ihop boken med ett leende på läpparna. (Jag slår aldrig ihop en deckare med ett leende!) Det är också helande att istället för våldsscener läsa kärleksfulla och bra skrivna sexscener. Den brittiska författaren Sarah Walters anses var en av de främsta på att skriva sexscener, Simona Ahrnstedt är lika bra, kanske bättre.

Säg ordet mysdeckare och jag ryser! Hur kan en bok som handlar om att någon dör för en annan människas hand någonsin vara mysig? Bra kan det förstås vara, men aldrig mysigt! Jag har lagt märke till att genren är populär bland kvinnor i min ålder, kvinnor som också ofta vägrar romance och kärleksromaner överhuvudtaget.  Jag tror det kan bero lite på fördomen om att kärleksromaner är endimensionella, sämre skrivna och fåniga. I alla fall i Sverige, utomlands är genren hur stor som helst. Kanske det har med könsrollerna i utländsk litteratur att göra, må så vara, men könsrollerna i utländska spänningsromaner är inte bättre de! Jag är inte heller helt oskyldig här. Har läst flera av Simona Ahrnstedts böcker och letar gärna klichéer. De anas, men när jag letar klichéer i deckare är de ofta mer än påtagliga, men ingen bryr sig.  Det är uppenbart lättare att acceptera en kliché i en spänningsroman än i en romance?

Ni förstår väl att ni måste börja läsa Simona Ahrnstedts böcker om ni inte redan gjort det förstås. Jag tycker väldigt mycket om hennes debut Överenskommelser som är en historisk roman. En enda risk är den tredje fristående romanen i en trilogi.

Utgiven på Forum 2016.

PS: Sedan jag skrev ovanstående har Forum Förlag annonserat att Simona Ahrnstedt kommer ut med en ny roman, Allt eller inget, i butik senast den 1 november 2017. Läs mer här.