The Art of Not Breathing

Ska vi hålla andan? Okej, nu börjar vi. Andas ut, andas in och andas ut.

Hur gick det? Jag klarade 15 sekunder, då kom paniken och jag måste dra efter andan. Det gick bättre i somras, men jag tror aldrig att jag kom upp i en minut. Rekordet är annars över 11 minuter och man kan träna sig till det, både fysiskt och psykiskt. Googla fridykning och andning till exempel eller lyssna till Kropp & Själ om saken.

Detta mitt intresse kom med romanen The Art of Not Breathing av Sarah Alexander. Huvudpersonen Elsie är en vilsen tonåring i en raserad familj. Det är tvillingbrodern Eddies drunkningsolycka för några år sedan som gör att familjen inte kan hämta sig, börja leva. Varje dag känner Elsie skuld för att hon tappade taget om broderns hand.

Vattnet är totalt närvarande i berättelsen, och en dag träffar Elsie den fridykande Tay och börjar lära sig konsten att inte andas. Hon är förbjuden av sina föräldrar att ens doppa tårna i vattnet numera, men vem bryr sig? Inte Elsie i alla fall. Hon är fast förvissad att ta reda på hur det gick till när Eddie dog.  Med eller utan Tays hjälp.

Jag läslyssnar till boken och inläsningen av Colleen Prendergast bidrar starkt till min hur bra jag tycker om den här boken. Med sin skotska accent fångar hon in mig totalt i berättelsen. Och allt får mig att prova hålla andan. Om än för bara en minut.

I min bokhylla står Den blå cykeln av Régine Deforges

Bokklubben besökte ju bokförlaget Sekwa i torsdags, ett förlag med imponerande bra utgivning, inte minst av böcker översatta från franskan. Som ni kunde läsa i förra inlägget har bokklubben en fransk höst.

Apropå franska romaner så tänker jag osökt på Den blå cykeln, en tegelsten som står i min bokhylla sedan sisådär 20 år tillbaka. En historisk romantrilogi där författaren Régine Deforges helt sonika lånade intrigen från Margaret Mitchells Borta med vinden och flyttade handlingen från amerikanska inbördeskriget till andra världskrigets Frankrike. Innan ni förfärat slutar läsa skyndar jag mig att påpeka att det fungerar!  Jag som kan min Borta med vinden var både förundrad och förtjust, men vet ju förstås inte hur bra den svenska översättningen står sig idag. Böckerna blev bestsellers och Regine Deforges fortsatte att skriva fler böcker i serien långt efter att de tre första ”borta med vinden-delarna” var avslutade. Någon gång ska jag läsa om eller föralldel, se tv-serien som jag missade när den kom i början av 2000-talet.

Läs mer om Deforges och böckerna här.

En fransk höst

Marie och jag brukar numera hitta på ett tema för bokklubbens termin. Det har varit herrhöst, nordisk vår och nu fransk höst. Vi är väääldigt öppna för vad som kan inkluderas i temat. Franskspråkigt eller från Frankrike är förstås givet men kanske hittar vi på något annat som kan inkluderas här.

Hursomhelst: Vi startade höstterminen med ett besök hos Sekwa som ju specialiserat sig på den litteraturen. Bokfrukost med Torkans år och sedan en presentation av höstens utgivning. Jo, vi ville allesammans läsa allt.

Torkans år handlar utspelar sig i franskspråkiga Schweiz. Året är 1976 och den då 13-årige Gus bor på vischan där pappa driver en kycklingfarm och mamma längtar någon helt annanstans. Värmen driver dem alla framåt mot katastrofen, eller snarare värmen blir en del av den stundande katastrofen där allt som gällt som rätt och riktigt nu inte alls är det. Och när regnet kommer går det mesta under, bokstavligt talat. Det är sorgligt och gripande och men också vackert och ofta humoristiskt. Djuren spelar en viktig roll och alla i torsdagens bokklubb pekade också på det bra språket. En eloge till översättaren Cecilia Franklin. Jag måste ända säga att slutet av romanen  känns hoppfull.

Torkans år. Roland Buti. Utgiven av Sekwa 2018.

Bokserier och Jeffrey Archer

Jag längtar ibland efter serier. Underhållande,  uppslukande och långa bokserier. Att läsa en bok som får en cliffhanger över till nästa bok för att sedan fortsätta historien med en tredje bok och helst ännu fler. Krim brukar ju gärna ha ett återkommande persongalleri, i alla fall samma huvudpersoner som får nya brott att lösa. Likaså fantasy/scifi-böcker där en alternativ värld byggs upp och behöver ett antal böcker för att utveckla sig. Men i övrigt?

På 80-talet läste jag Howard Fast  om familjen Lavette. På 90-talet läste jag Armistead Maupins böcker om livet på Barbary Lane 28 i San Francisco där olika personer som var sammanflätade på olika sätt fick sin historia. Men de senaste åren har det nog varit ganska skralt. (Jag har nog letat för dåligt också, samt risk för dåligt minne.)

Häromveckan fick vi tips om ett inslag från Kulturnytt där man tagit lyssnarna till hjälp och listat en lång rad bokserier från olika decennier.  Jag hittade en gammal favoritförfattare från ungdomen, Jeffrey Archer, och med hans sju böcker långa serie om Harry Clinton slog jag till. Två lättlästa romaner gick att klämma på några dagar och trots en och annan tveksamhet i trovärdighet läser jag på, de är underhållande bladvändare. Komponerade på så sätt att några personer får en egen del med några kapitel i varje bok,  medan de övriga hålls på sparlåga. På så sätt hålls mitt intresse uppe hela tiden och jag vill veta vad som ska hända. Och romanen avslutas med en twist som gör att man genast måste kasta sig över nästa bok.

När den första delen kom ut 2011 recenserades (läs totalsågades) den i The Guardian som menar att Archers ”books really are Enid Blyton for grown-ups” och jag håller med. Men inte på det dåliga viset som recensenten menar. Nä, jag gillar ju Enid Blyton och jag har det bra när jag läser Archer.

På biblioteket där jag lånat böckerna hade man ett par-tre uppsättningar av varje bok och de var i stort sett alltid utlånade. Jag hade tur, menade man här, för de hade lämnats tillbaka precis innan jag kom till bibblot.

Så två lästa och fem kvar för nog fan är jag nyfiken på vad som ska hända med Harry, Emma och Giles och deras avkommor.

Så hur är det med er? Tips på bokserier?