Ett samtal om Den stora utställningen

Den stora utställningen är Marie Hermansons trettonde bok tror jag. Jag har läst flera av hennes tidigare böcker, och gillat inte minst Värddjuret och Musselstranden. Den här boken skiljer sig från de tidigare på så sätt att den här ”andra verkligheten”, den magiska världen som har varit hennes signum, saknas. Boken handlar om tiden kring den stora jubileumsutställningen 1923 i Göteborg. Albert Einstein väntades för att göra sin försenade Nobelföreläsning. Kring detta vävs en historia om hur hotet, som verkligen fanns kring Einstein, nästan realiseras. Vi tänkte att vi skulle ta och samtala om den här boken. Håll till godo.

Ann-Sofie Det här är en intressant historisk roman, men jag tycker att det är synd att det här särpräglade magiska inte finns med.

Maggan: Vet inte om jag saknade det magiska egentligen, kanske för att Hermanson skrämde skiten ur mig i Mannen under trappan, men visst det är hennes signum. Hennes unga kvinnor är alltid roligt oförstörda, fnissade åt både Ellen och hennes väninna. Tycker om berättelsen, gillar att det finns så många paralleller med idag men hade kanske önskat lite mer djup i framförallt i skildringen av Ellen.

Ann-Sofie: Jo, jag tyckte också Mannen under trappan var oerhört otäck. Men de mer subtila dubbla verkligheterna som i Värddjuret till exempel skapar en bra stämning. Yukiko Duke trodde att Hermanson med den här boken ville börja skriva en annan sorts romaner, att den här boken är ett startskott för det. Vi får väl se.

Och ja, vilka kvinnor! Ellen som inte bara är oförstörd utan oförfärad när hon angriper sitt journalistjobb. Jag gillar henne. Och Vendela är rolig. En riktig partypingla. Hon gillar utställningen skarpt.

”Utställningen ja! Är den inte underbar?” ropade Vendela. ”Jag är där nästan jämt. Det är så ljuvligt att smälta in i folkmassan. Utlänningar och stockholmare och alla möjliga. Att vi äntligen har blivit internationella. Det är verkligen på tiden, eller hur?”

Man hoppas att Vendela får ett härligt liv. Vad tycker du om fastern?

Maggan: Fastern är till att början oförarglig, och fånig men skenet bedrar. Säger inget mer, vill inte spoila.

Ann-Sofie: Då pratar vi om männen. Polismannen Nils är ju en trevlig arbetsam man. Men Puffie, Vendelas ”manlige vän”, är det inte väl mycket han pilserfilmsvarning på honom?

Maggan: Jo, faktiskt! Einstein är dock trovärdig men jag visste faktiskt inte att relativitetsteorin var så ifrågasatt. Gillar förstås åsnan och kommer på mig själv med att vilja klappa dess ulliga päls precis som barnen.

Bilden kommer från Göteborgs stadsmuseum

Ann-Sofie: Ja, härligt med en åsna som har så stor roll. Göteborgsbeskrivningen är fin och jag har tokgooglat bilder från utställningen. På Lisepedia och Göteborgs stadsmuseum finns gott om bilder och info. Jag skulle så gärna velat åka linbanan. Avslutningsvis så ser jag fram mot nya böcker från författaren. Men jag hoppas på det subtilt magiska.


Den osannolika kärleken av Hannah Rothschild

En vilsekommen 300 år gammal tavla, spelar huvudrollen och berättar även delar av denna humoristiska bok. Vi befinner oss i Londons konstvärld tillsammans med en samling mer eller mindre excentriska karaktärer som får mig att skratta väldigt gott. Kort sagt, jag kan bara konstatera att det är ett otroligt skickligt romanbygge Hannah Rothschild presenterar i sin originella genreöverskridande komedi. En mycket brittisk roman som vann Wodehouse prize for fiction 2016, ni som läst P.G. Wodehouse eller sett Hugh Laurie och Stephen Fry spela Jeeves & Wooster på tv, kommer att känna igen er.

Jag tyckte väldigt mycket om Den osannolika kärleken, (som för övrigt också är namnet på tavlan), och kommer att göra mitt yttersta för att rekommendera den till alla och envar. Språket är fullödigt och vackert, den är smart, insiktsfull och satirisk. De historiska delarna mörka och trovärdiga, romanen blir bara bättre och bättre ju längre man läser. De sista kapitlen är fantastiskt snygga, en komplex roman som håller läsaren i sitt grepp ända in i kaklet. Japp, jag gav den en femma på Goodreads.

Utgiven på Printz Publishing 2017. Översättning av Helen Ljungmark.

Everything I never told you av Celeste Ng

Av en slump såg jag att denna fantastiska roman finns som ljudbok på Storytel.  En av de mest gripande jag läst på senare år. Vi bjuder på ett vintage-inlägg från 2015.

Lydia is dead. But they don´t know this yet.

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag  fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee, hur deras framtid en stilla vårmorgon förändras för alltid. En lågmäld familj,Everything+I+Never+Told+You+-+Celeste+Ng[1] en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola då fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfacetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om en av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en  lysande debut, tät, välskriven CelesteNg(c)KevinDayPhotography[1]och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord.

Ursäkta om ovanstående tycks aningen okonkret och flummigt, men det går inte att berätta speciellt mycket av handlingen utan att spoila. Everything I never told you är utan tvekan den smartaste och känslomässigt starkaste roman jag läst på mycket länge. Bör passa ovanligt bra som bokcirkel-bok, finns massor att prata om och massor av olika infallsvinklar.  Den finns dock ännu inte utgiven på svenska vilket jag hoppas det mycket snart blir ändring på!

Boken gavs ut 2014 och du hittar en intervju med Celeste Ng här. Du hittar till Storytel här.

Bokfrukost om Binas historia

Omslaget, jag säger bara det. Det lilla döda biet i nederkanten och i övrigt yta. Snyggt! Men så hamnar vi i en diskussion om att det inte ser ut som ett bi. Är det inte en humla? Det kan väl inte vara en humla! Vem skulle göra ett sådant misstag? Men vad är det egentligen för skillnad mellan ett bi och en geting? Vingarna? Pollinerar de lika bra, båda två?

Breakfast Book Club diskuterar Binas historia av Maja Lunde. Även om skälen skiftar, är vi överens om att romanen är läsvärd och bra. Tre tidsplan vävs samman till en helhet, och dramaturgin gör romanen till en riktig bladvändare. 1800-talets biolog William vill ta fram den bästa bikupan, 2000-talets biodlare George drabbas av bidöd och förstår inte varför och framtidens Tao lever i en värld efter Kollapsen.

Varför USA, varför inte Sverige?
Tänk att man transporterar bin för pollinering!
Lite för lättläst, vill ha mer tuggmotstånd
Spretig i början, men det blir bättre.
Alla berättelser övertygar.
Vad vill man ge vidare till sina barn?
Det intressanta är relationerna mellan barnen och föräldrarna. William som inte ser sin självklara arvtagare i dottern Charlotte, George som ställer sådana krav på sin son att ta över gården, Tao som letar efter sin son.
Kunskap. Tao går till bibliotek och pluggar och lär sig. Böcker består.

Nästa roman blir Sällskapet av Christina Hesselholdt.