Kategori: Recensioner

Publicerat

Fårdagboken

Vi tittar på varandra, fåren och jag, och vi liksom ser ner i en djup brunn av erfarenheter, problem, möjligheter, sorger, glädjeämnen – livet i alla dess dimensioner och obegripligt stora utsträckning i tid och rum.

Jag har alltid haft ett gott öga till får. Det är intressant att betrakta både hur de är flockdjur och samtidigt till synes så autonomt går och betar på sina tuvor. Det är rogivande att slå sig ner på en stubbe utanför fårhagen och bara titta. Under tunga arbetsamma perioder brukar vi stöna här hemma: vi flyttar ut till landet och skaffar får i stället.

Men jag förstår självklart att det är romantisk och idealiserad syn, att det inte räcker med att dra på sig arbetsoverallen tre gånger om dagen och däremellan sitta på stubben och tänka. Arbetet som fårbonde är året om, dygnet om, alltid och hela tiden.

Ändå, det vilar något filosofiskt över relationen får-människa och det är inte svårt att förstå att Axel Lindéns bok lockar till läsning, världen över. I dagboksanteckningar får vi följa hans arbete och tankar under en tid där han tillsammans med ett kollektiv flyttat ut till sin gård. Han lär sig arbetet allteftersom.

Som fårbonde blir man mer och mer känslig för detaljer och signaler. På vårkanten, i övergången mellan vinterfodring och bete, gäller det att känna av om fåren är hungriga, om betet räcker eller om en ny ensilagebal ska fram. det låter så enkelt när man väl förstått, men det har tagit några år att komma fram till det.

Länge handlar anteckningarna just om fåren, hur man förhåller sig till dem, hur de agerar och är. Det är korta daganteckningar som ligger nära det konkreta arbetet och språket är välformulerat. Jag hade gärna läst mer. Vad hände med ullen till exempel? Men författaren svarar själv på frågorna.

Vi hade ganska högtravande teorier kring att odla egen mat och sådant när vi började. Efterhand tröttnade jag på det. Själv behöver jag verkligen ingen förklaring till varför jag har får. Det ger sig av sig självt. Staket, foder … allt det där.

Staket, foder … allt det där. Ja, det ligger en lockelse också i det. Så flytta ut till landet ändå?

Fårdagboken. Axel Lindén. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2017.

Publicerat

Just nu är jag här

… vi längtar att få ge oss hän med hela vårt väsen, att förnimma en enda stor och härlig känslas hela sällhet – men åh när vi skyndar oss att gripa den, när det som är fjärran blir nära, då är allt som förut och vi står där med vårt armod, vår begränsning och vår själ smäktar efter den vederkvickelse som undflyr oss.

Det skulle kanske kunna vara Elise i Just nu är jag här som citeras. Men det är en annan litterär idol, den unge Werther som lider så hårt och den likheten tänker jag på när jag läser. Just nu är jag här, säger Elise, men nästan aldrig är hon riktigt närvarande i nuet. Verklighetens universitetsstudier, parmiddagar, samtal med pojkvännen lämnas därhän när hon är nere med blicken i displayen och bläddrar i chatten, bland facebook-uppdateringarna och tinderbilderna. Tinder-killar eller Sobril har samma lugnande effekt, ger henne något att hålla i, i den verklighet som annars är ångestskapande och främmande. I tv-serierna, säger hon, beror alltid oron på yttre händelser. Löser man de problemen de går oron över. Men vad gör man när allt beror på det som händer inuti? Vad gör man åt livsledan och att allt känns overkligt och meningslöst?

Elise skaffar sig ett förhållande med kurskamraten Victor. Till synes snygg, rik och lyckad. Men när han blir tillgänglig och förälskad i henne upphör Elises intresse för honom. Han knuffar in henne i sin bild av hur ett förhållande ska se ut med konstvandringar, parmiddagar och långa samtal med varandra på kvällarna. Men Elise är alltid någonannanstans, ständigt frånvarande i tanken, vill skriva, vara ensam. För henne blir Victor allt svagare och suddas ut i konturerna.

Det här är en så väl genomförd roman på alla plan och som jag tycker om från första rad till slutet. Elise kanske inte är en lätt människa att tycka om men jag gör det och sympatiserar med henne till hundra procent, precis som med Werher. Jag vill att det ska gå väl för henne och läser aldrig med irritation om hennes håglöshet och till synes oförmåga att ta tag i saker.

Tidsmarkörerna är många och relevanta i romanen, men samtidigt kan jag se bort från dem. Här är det tinder och facebook och elfa-hyllor som befäster samtiden. Men ledan, ångesten och längtan till något obeskrivbart annat, är tidlöst.

Just nu är jag här. Isabelle Ståhl. Utgiven av Natur & Kultur 2017. Nominerad till Augustpriset 2017.

Publicerat

En blå död av Mikko Porvali

Staden Viborg år 1920 i det ännu finska Karelen. En hård stad med många fattiga invånare märkta av krigen, både första världskriget och inbördeskriget. På gatorna driver föräldralösa barn omkring och på lönnkrogarna sups det som aldrig förr trots spritförbudet. Hit kommer den unge idealistiske polismannen Jussi Kähönen tillsammans med sin kollega Salomon Eckert, för att ingå i den polisstyrka som ska försöka stävja den eskalerande brottsligheten. Ingenting blir som Kähönen tänkt sig, han utvecklas dock till en sympatisk och skicklig polis vad det lider. Trots eller kanske tack vare vännen Eckerts streetsmarta och innovativa att arbeta. Kähönen, och jag med för den delen, är både förbluffade och förfärade över Eckerts metoder till en början.

Jag har kommit att storgilla i genren ”historisk kriminalroman” och En blå död lever upp till mina förväntningar med råge. Det är action och spänning men också en insiktsfull skildring av människorna och de livsvillkor de levde under. Enligt min åsikt, tenderar en historisk deckare att bli aningen smartare än en samtida. Att författaren kan berätta ur ett historiskt sammanhang medför att romanerna får ett annat djup och ett annorlunda perspektiv. Tänker att de alla gör sig utmärkta som bokcirkelböcker

En blå död utspelar sig mellan 1920 till 1923, vi får följa flera olika brott och människorna i kretsen kring de båda huvudkaraktärerna. Extra mycket tyckte jag om episoderna där polisen tar hjälp av de hemlösa barnen samt den allra sista smuggeljakten vid havet. Skickligast skriven är en skildring av en spårvagnsolycka vilken orsakats av att spårvagnsbolaget har fuskat med underhållet och skyller olyckan på de anställda. (Känns det igen från våra dagar eller?) Spårvagnarna är på frammarsch i Europas städer under denna tid och de skänker en udd av det nya Europa till det aningen gudsförgätna Viborg. Omslaget i blågrått är på pricken och även titeln är välfunnen, för min inre syn badar staden i ett dunkelblått ljus boken igenom. Viborg är mycket riktigt en av karaktärerna i boken.

Utgiven på Lind & Co 2017 och första delen i en trilogi kallad Karelen noir. Översättningen är gjord av Ann-Christine Relander.

Publicerat

FACIT – konsten att skriva krönikor

Vi är i skolan. Året är 2011 nånting och det är svensklektion. ”Kan vi skriva en krönika?” ber eleverna. Jag var osäker på vad en krönika innebar och hur jag skulle lära dem angreppssätt att skriva just en sådan text. Men eleverna hade självförtroende från grundskolan och sa: ”Det är när man får skriva sina åsikter om något som alla bryr sig om.”

Efter några ganska vimsiga lektioner hade jag närmare trettio texter i min hand. En del utredningar, en del dagboksblad och en del argumentationer. Det gemensamma för dem var att alla mycket riktigt förmedlade åsikter om något alla brydde sig om. Avklädda kvinnor i tunnelbanans reklam, att äta ensam i cafeterian, varför man inte ska titta på Idol. Men var det krönikor?

Helt ärligt så minns jag inte någon av de där texterna i detalj, vilket i sig inte behöver bero på texterna. Jag minns mest skrivprocessen och hur vi, eller i alla fall jag, sökte oss fram efter någon riktlinje att hålla oss till. Vi läste många krönikor och försökte ringa in hur de var skrivna både till innehåll och form.

Inte minst läste vi en text av Patrik Lundberg, en av de vassaste skribenterna i dagspressen. För ett tag sedan publicerades hans bok Facit, där han samlat sina kunskaper om hur man kan skriva krönikor. Om sin egen utveckling som skribent. Om teori och konkret handledning i retorik och dramaturgi. Om gestaltning i berättandet. Han plockar också ut några skribenter som ger ”stalltips” från sina utgångspunkter, skribenter som Sandra Beijer och Jan Guillou.

Det finns många saker jag tycker om i den här boken. Till exempel att den tar avstamp i retorikens etos, patos och logos. De tre olika förorden är skrivna på dessa tre grunder och det blir en så tydlig gestaltning av begreppen. En annan sak är hur dramaturgins betydelse för en text beskrivs. Ungdomar är ofta väl förtrogna med berättandets treakts-modell och här blir den tydlig i hur man kan skriva krönikan. Det tredje och viktigast är förstås att Patrik Lundberg helt och hållet är närvarande i boken. Det gör att det blir så personligt och trovärdigt rätt igenom. Fram visas en som kan sin sak och ger tydliga exempel på hantverket. Ja, etos, patos och logos i en bra balans.

Finns det något dåligt i boken? Ja, det kanske det gör. Men jag har inte hittat det i såfall. För det här är intressant läsning, inte bara för den som vill lära sig skriva krönikor utan för alla som vill berätta något som alla bryr sig om.

Facit – konsten att skriva krönikor. Patrik Lundberg. Utgiven av Natur & Kultur 2017.