Kategori: Recensioner

Publicerat

Den bittra pajens sötma av Alan Bradley.

den-bittra-pajens-sotma[1]Flavia de Luce 11 år, är vår berätterska och ledsagare genom romanen. Det är sommaren 1950 och den lidelsefullt kemi-intresserade Flavia bor på ett gods på engelska landsbygden tillsammans med sin far och två systrar. Hennes mor har förolyckats vid en bergsbestigning! ett par år tidigare och fadern är sorgsen. En kväll bakar familjens hushållerska en vaniljpaj som hon ställer för att svalna vid ett öppet fönster och så rullar denna lilla  pusseldeckarhistioria igång.

Jag är ytterst tveksamt inställd till epitetet mysdeckare eller cozy crime som det heter på engelska. Jag menar, en bok om ond bråd död kan väl aldrig vara mysig? Jag föredrar därför att läsa hårdfört realistiska deckare just på grund av ångesten som våldet framkallar. Jag hade föredragit om Flavia visat upp litet skräck och panik, i stället för nykter kalkylering när hon snubblar över en död man i godsets gurkodling.
Fast då hade det naturligtvis varit en helt annan bok!

Men jag gillar Flavia det gör jag. Hon är beskäftigt mysig och jag finner hennes skärmytslingar och brutala gnabb med systrarna oerhört roande. Den bittra pajens sötma får mig att tänka på en av min  barndoms favoritbokserier, Enid Blytons Mysterieböcker om Bets, Daisy, Fatty, Larry, Pip och hunden Buster. När Flavia diskuterar med ortens polis påminns jag om när kvintetten ovan förklarade för polisinspektör Jenks hur saker ting förhöll sig.
Tror att Den bittra pajens sötma, (underbar titel för övrigt), är en roman som uppskattas av väldigt många, men förmodligen inte alls tillräckligt av mig…

Utgiven av Lind & Co 2014. Är den första boken i en deckarserie om Flavia de Luce.

 

Publicerat

Himlakroppar – del 2

>Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar

Ann-Sofie: Nu har vi läst till sidan 424 och det är som att öppna dörr efter dörr men ändå inte begripa. Så mycket folk och historier.

Marie: Mycket folk att hålla reda på …

Ann-Sofie: Det sista som händer är att Crosby Wells änka säger att hon kan tolka kalendern och att nästa månad (februari) är en månad utan måne och att det är något som bara inträffar vart 20:e år. Och att det förutsäger något. Undrar vad?

Marie:  Kan man ju undra. Efter drygt 400 sidor vet vi att Crosby Wells är död, Frank Carver en skum typ, Emery Staines försvunnen och att horan, Anna Wetherell, har guld insytt i sömmarna på sina klänningar. Och att allt kretsar kring guld. Men när det gäller de himmelska och deras ”agenda” har vi ju i princip bara blivit presenterade för dem. Jag tycker vi läser ut hela den första delen, ”En sfär inom en sfär”, till och med sidan 504. Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare.

Ann-Sofie: Vi kör på ditt förslag och läser ut den här delen, sen får vi prata ordentligt.

Publicerat

En sång från havet av Katherine Webb.

EnSangFranHavetCover1-180x275[1]Nyskild och yrkesmässigt misslyckad anländer galleriägaren/konstnären Zach till det vindpinade Blacknowle i grevskapet Dorset. Vi befinner oss i England och jag skulle vilja kalla En sång från havet för en väldigt brittisk roman, kanske rent av en godispåse för anglofiler. För att återgå till handlingen, Zach ska försöka färdigställa boken om sin stora konstnärsförebild Charles Aubrey. Det är känt att målaren tillbringade några somrar i Blacknowles under slutet av 30-talet och Zach, medveten om att hans manus är tunt, hyser en svag förhoppning att finna någon som kände Aubrey.

Ett tips från ortens pubägare för honom till den ensligt belägna stugan ” The Watch”. En åldrad kvinna öppnar och svarar tveksamt och mycket skyggt på hans frågor, men bjuder till slut in honom på en kopp te. Under deras trevande samtal registrerar plötsligt hans konstnärsöga att det är Aubreys ”Mitzy” som sitter framför honom. Den åldrade kvinnan är Dimity Hatcher, avbildad i så många av Aubreys verk, inte minst i den teckning som finns i Zachs ägo kallad ”Mitzy plockar”. En teckning som han aldrig tröttnar på att betrakta.

En sång från havet berättar två parallella historier, den om Zach och den om Dimity. Det är i gestaltningen av Dimity som boken speciella kraft finns. Flickan av romsk börd, dotter till ortens glädjekvinna, lever i en kärlekslös och enslig tillvaro tills den stund då hon möter Charles Aubreys döttrar, Delphine och Élodie. Dimity van vid moderns bittert hånfulla gliringar blir sedd och accepterad som en fullvärdig människa för första gången i sitt 14-åriga liv. Hon lever endast för de korta veckor familjen Aubrey kommer till Dorset och förälskelsen i mannen som målar av henne är oundviklig och förödande.

The Half Forgotten Song som boken heter på originalspråk är 510 sidor kort i sin svenska utgåva. Det tog ungefär 150 sidor in i boken innan jag blev uppslukad och började vända blad av hjärtans lust. Det är en komplex intrig Katherine Webb bjuder oss på och jag fann till min stora belåtenhet att det fanns det djup och den substans som jag i inledningen befarade saknades. Jag plöjde denna bladvändare med stort patos.

Översättningen är gjord av Annika Sundberg, utgiven på Historiska Media 2015.

Publicerat

Utsikt från en solstol – regn dag 1 och 2 och 3

Vänstra sidan. Jo, det är den bästa när jag ligger i solstolen. Det finns två stolar. En till framsidan av huset, en till altanen. Perfekt formade efter min kropp. Inte någonstans ligger jag så bra som där.  Jag tittar på träden. Genom fönstret, för regnet vräker ner för fjärde dagen i rad. Ganska tråkigt faktiskt. Jag gillar idén med solstol i sol där jag kan varva läsa med slumra en hel dag. Bredvid mig är den senaste bibblohögen – ett hopplock av frontade böcker från lokalbiblioteket.

veckolasningHjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda. Den här romanen hade gått mig förbi så jag lånade förvånat hem den. Jag kämpade mig igenom de 190 sidorna men gav nästan upp då berättelsen och berättandet var så rörigt och fragmentariskt, vilket i och för sig är Gavalda-style, men här blev jag-personens tankar och uttalanden inte ens intressanta. Ett stort blabbande bara. Jag läser en recension av Ellen Mattsson (och håller med) : ”Billie, som är den som berättar i romanen, har visserligen genomgående haft ett lite påfrestande slangigt tonfall, men nu övergår det i ren goja, läten och utrop och punkt punkt punkt när orden inte orkar fram. Och så klistras happy end på som en plåsterlapp på sista sidan.”

Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides är en annan sorts bok. Jag har läst en del av författaren och gillar somt mer än annat. Den här boken är roman av självbiografisk art och startar i byn där han föddes. Det är intressant – inte minst den här sommaren – att läsa om Greklands historia från II vk och framåt. Min lånebok är dessutom kryddad med marginalanteckningar i blyerts från en tidigare låntagare. Eftersom språket är så att säga mustigt på sina ställen är det i huvudsak där som personen gjort understrykningar och skrivit utropstecken. Av glädje? Av ilska? Vem vet. En och annan korrekturanteckning har också slunkit med.

Ett år med Freja av  Saira Shah. Varför lånade jag den? Den stod frontad med vacker framsida och lockande ”vi köper hus i södra Frankrike”-teaser. Mamma pappa får svårt handikappat barn. Drömmar krossas. Men återuppstår när pappa säger att om vi köper det där rucklet i Frankrike så kan du få ta hem ungen. Mamman har fäst sig vid sitt barn och säger ja. I en cabriolet åker de till Frankrike där pappa ägnar alla sina dagar åt att komponera filmmusik medan mamma tar hand om rucklet och barnet ända tills en dag då hon får nog och drar. Hon får dock ångest och åker tillbaka och försonas med pappa som har kommit på att han älskar sitt barn. Inget för mig alls, en miss i bibblohögen kan man säga. Alldeles för lite fransk byråkrati och alldeles för mycket ”men hör du inte vad jag säger”.

Oj nu skiner solen!