Kategori: Recensioner

Publicerat

Om du får det här brevet

IMG_8888Jag tycker om brev. Riktiga Brev med handskriven adress på kuvertet och frimärke, och som man får promenera till en gul eller blå brevlåda med. Fördelen med såna är att man kan stoppa ner inte bara själva brevet, utan också tablettaskar eller tidningsurklipp.

Saligen avlidna mormor var en flitig brevskrivare. Några rader om dagsläget i staden Idag har jag cyklat till i skogen och letat lingon, ett klipp från lokaltidningen och så en tjuga för att köpa mig något gott. Såna brev fick nästan varje vecka och jag köpte alltid en glass för pengen, trots att jag sedan länge försörjde mig själv.

Att läsa en roman om brev låter självklart lockande. Länge tjusas jag av hela idén med postmästare Iris som ordentligt styr postkontoret i den lilla staden på Cape Cod. Att hon och doktorns fru, Emma, tillsammans med stadens invånare får ge röst åt amerikanskt hållning till kriget i Europa 1940. Ska vi eller ska vi inte gå med? Från Europa rapporterar Frankie Bard

Det är så här kriget river ner det regelbundna, stabila livet som vi har byggt upp till skydd mot vargen utanför dörren. För vargen är inte hunger, den är olyckan – det fasansfulla, dödliga misstaget att svänga vänster för att gå till närmaste tunnelbanestation i stället för att svänga höger och ta den långa vägen runt. […] Det är är Frankie Bard i London. God natt.

Frankies radioutsändningar ger lyssnarna nerv och närvaro till blitzens London och många får en starkare inblick av vad som händer på andra sidan Atlanten. Andra storknar. Stänger av. Låter bli att lyssna. Låter bli att orka uppröras gång på gång. Vad har det där med oss att göra?

Att lyssna till hur samtalen kunde låta i en amerikansk småstad, det gillar jag mycket i den här romanen. Likaså Frankies grävande och rapporterande från London och Frankrike. Men romanen tappar styrfart ibland och jag kommer på mig själv att tänka på annat när jag tycker att jag läser.

Breven då? Jo, det finns brev. Viktiga brev. Brev som skrivs varje dag från London och som plötsligt slutar komma. Brev som ligger i lådor och väntar på att få lämnas fram om det omöjliga ändå blir möjligt. Brev som börjar Om du får det här brevet...

Om du får det här brevet. Sarah Blake. Utgiven 2010. På svenska av Bazar 2013.

Publicerat

Spridda solsken

solstolHälsningar från solstolen. Jag har just sträckläst Fjärde riket (recce-dag först i augusti). Solstolen är den skönaste av sköna. Kurvorna passar min kropp perfekt. Sova i, läsa i, titta på himlen i. Men inte att skriva i. Så jag släpar mig in och skriver en kortbloggy:

Léon & Louise av Alex  Capus. Historien om Léon som i ungdomen träffar Louise men kriget kommer (som alltid) plötsligt emellan och det dröjer många år innan de ses igen. Just som jag skriver den meningen tänker jag att det här låter ju som skittråkig förutsägbar historia om evig kärlek. Det är det inte. Det är 1918 när L&L ses första gången och 80-tal den sista. Under den tiden förändras hela Europa och det är ett helt avgörande skäl att jag gillar den här boken. En bra vanlig roman helt enkelt.

Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Bangladesh. Hit åker Sofia för att  arbeta som biståndschef på svenska ambassaden. Tillsammans med sin man Janne och de små barnen ska hon bo i landet under några år och ambitionerna är stora. Det intressanta med den här boken är att alla sidor visas. Ur olika berättarperspektiv smackas bilden upp av ett spännande land, av tveksamt näringsliv, av vardag och fest. Jag läser med vidöppna ögon och önskar att boken kunde vara 400 sidor till. Sträckläsningsbok kort och gott.

Publicerat

Vattnet i mars

Jag har definitivt läst en årsbästabok nu. Den är tjock. Och när jag packade böcker för senaste max-7kg-Norge-resan fick jag helt enkelt lämna romanen hemma. Men jag tänkte på den mest hela tiden. Undrade över systrarna Agneta, Maja och Eva. Varför är de så oense? Och pappa Edvin. Hur dement är han egentligen? Och kusinerna. Och äkta makarna, hur ska livet bli för dem? Det är så med de här romanmänniskorna. Var och en tar plats i en.

Romanen börjar med mormors begravning och därefter följer nio kapitel där någon i familjen berättar om sig och sitt. Varje person får en egen unik röst och det är aldrig tvivel om om vem det är som berättar. Det är innehållet, tonen och  perspektivet som är så exakt fångat att kapitlet blir en egen roman. Jag imponeras och njuter så otroligt av det! Människorna är unika och självständiga, men blir ändå en del av den stora familjen när berättelserna hakar i varandra. Tiden framskrider så sakteliga och till sist har ett år gått.

Livet går vidare för dem men jag vill inte släppa taget. Så här är idén!  Vi ordnar frukostklubb både på bokmässan och i Stockholm i september för att det skulle vara så väldigt spännande att diskutera den här romanen. Vad sägs?

Vattnet i mars. Mikael Fant. Utgiven av Piratförlaget 2013.

Publicerat

62 dagar

Springa med åror läste jag i tårar i vintras. För

”när boken slås samman kämpar jag med gråten för att allt är så sorgligt. Min tröst att dikten som löper som ett mantra genom romanen ändå gäller för Monika:”

Går världen under –
jag går icke under.

62 dagar är delvis samma historia om pojkstrecket som växte och blev något mycket värre. Men ur ett helt annat perspektiv, nämligen grannkvinnans yngste son. Och sommarlovets 62 dagar som skulle bli lätta och lediga blir tunga av skuld och saknad.  Ibland irriterades jag av jag-personens formuleringar inte passade hans ålder. Det var något vuxet som stundtals kom mellan och störde. Men sorgen och skulden, den var hans och jag kämpade likafullt med gråten den här gången.

62 dagar. Cilla Naumann. Utgiven på Alfabeta 2011