Planen utarbetad sedan länge: Jag ska sitta i i kupé nr 1 och läsa Kupé nr 6. I brist på en egen transibirisk järnvägsresa får tågresa till Skåne duga.
Inget hett sött te
Ingen tundra utanför fönstret
Ingen pratsam kupégranne med kålbladstora öron ång ångest.
Här är lugnt. Tyst.
Mannen i sätet bredvid läser ett korrektur och för in sina ändringar med blyerts. Romanen får bli händelsernas centrum och den ska vara utläst i Malmö.
I romanens kupé har flickan lämnat ett älskat Moskva och, vad det verkar, en komplicerat kärlekstriangel bakom sig. Hon kallas bara flickan. Kupégrannen kallas bara mannen. Han pratar oavbrutet med henne, håller monologer, långa och teatraliska, där han berättar om sin världsbild om sin kvinnosyn och sina kvinnor, hororna, och vad han gjort med dem. Flickan tittar ut genom fönstret.
Livet bara försvann in i en konstig röd dimma. Det finns inte längre. Eller kanske en liten stump. I botten på fickan – kanske, en liten stump av liv.
Resan går vidare bort mot Uralbergen och mannen blir värre, påträngande, vidrig. Hon härdar ut. Följer till och med ut på utflykter till städer längs stambanan när tåget gör pauser. Han är en komplex människa och säger om sitt land, Sovjetunionen:
Jag skulle aldrig flytta till andra sidan om man så betalade mig tusen dollar. Det skulle ju vara detsamma som att en burfågel frivilligt flyttade från en bur till en annan. Jag älskar det här landet.
Vi kliver av. Hon i Ulan Bator. Jag i Lund. Jag är uppfylld av det heta teet, av den transsibiriska tågresan, av hårdheten i relationerna. Men sen. Jag köper en glass. Tågets skakningar går ur kroppen. Boken ligger kvar på tåget.
Kupé nr 6. Rosa Liksom. Utgiven 2011. Av Wahlström&Widstrand 2012
Jag minns ett tankeexperiment som jag uppmanades att göra. Det var en kurs i hur jag skulle bli en bättre arbetare genom att klargöra mina mål och hitta konkreta handlingar som måste göras för att uppnå målet. Jag skulle börja från målet och sedan handling för handling backa mig tillbaka till där jag befann mig nu. Och tada: en handlingsplan var klar! En simpel uppgift. Men mycket svår att göra. Inte minst för att framtiden inte alltid är förutsägbar och det är svårt att veta om det ena leder till det andra.
Tills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.