Kategori: Recensioner

Publicerat

Farväl för nybörjare

Det konstigaste med min frus återuppståndelse var omgivningens reaktioner

När det murkna trädet rasar ner över huset hamnar Dorothy underst och dör snabbt. Aaron lämnas ensam i resterna och det tar lång tid innan han kommer sig för att reparera huset igen. Dorothy och Aaron, de som var så lyckliga och perfekta för varandra! Omgivningen ger råd om hur man sörjer, vill hjälpa och ta hand om Aaron men vafan, han klarar sig ju! Så dyker Dorothy upp igen. Ibland tunn och konturlös, ibland kraftfull. Hon ställer samma fråga: hur hade vi det egentligen?

Anne Tyler skriver om det vanliga livet. Det som inte har strukturerade dramaturgiska kurvor inbyggt i sig och blir bladvändande insiktsfullt därför.

Farväl för nybörjare. Anne Tyler. Utgiven 2012. På svenska av Damm förlag 2013.

—–

Det var Mind the book som introducerade författaren för mig och jag har läst några stycken genom åren. Ett amatöräktenskap lyssnade jag till under långa promenader, och fick följa en familj i USA,  från det att kvinnan och mannen träffades, genom hela deras gemensamma liv inklusive skilsmässa och slutligen till deras död. Utan bagage där Delia gör ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på deras gemensamma semester helt sonika lämnar familjen och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån. Var hör du hemma? handlar om två familjer som samma dag hämtar sina adoptivbarn på flygplatsen och vi följer dem under några år. I Påminnerskan flyttar den gamle Liam till förorten för ett nytt och fint liv men råkar ut för en olycka som påverkar hans minne. Han träffar Eunice, som jobbar som ett slags påminnerska till en annan man med dåligt minne. Nu ska hon hjälpa Liam.

Publicerat

Vi kom över havet

IMG_0334-001Vi äter årets sista bokfrukost och vi talar om Vi kom över havet. Vi tycker om när den i sin lätthet – vikt, omfång – tar upp stora och märkliga ämnen – att komma och gå vare sig man vill eller inte. De japanska kvinnorna packar sina kappsäckar med kimonor, penslar och fotografier på männen i A-M-E-R-I-K-A som de gift sig med. Osett så att säga. En bild = ett öde att underkasta sig. Kvinnorna med namnen vi glömmer för att romanen berättar om dem som ett enda VI.

DE som kommer över havet, etablerar sig och återigen får rycka upp bopålar och ge sig iväg till läger – omplaceringsläger, interneringsläger – som straff för andras attacker.

Rytmen säger vi, rytmen som berättar i en takt som gör det möjligt att läsa, omöjligt att låta bli. Om det VI som också alltid verkar omfatta ett DOM och när flyktingströmmarna rinner tas berättarperspektivet över av alla som inte behövde ge sig i väg. Och hur allt återgår till det vanliga.

När den första frosten kommer börjar deras ansikten blandas ihop och suddas ut i våra minnen.

Om det inte vore för romaner, som alltid kan påminna oss.

Vi kom över havet. Julie Otsuka. Utgiven 2011. På svenska av Albert Bonniers förlag 2012. Min pocketutgåva kom 2013.

 

___

God jul!

Publicerat

9-12

ljus14Åldersnonchalant läsning, skriver läsambassadör Johanna Lindbäck, från någon av sina utposter. Åldersnonchalant läsning som betyder att skitsamma vad förlaget har kategoriserat in en bok i för åldersfålla – man läser ändå. Det är längesen jag sa att jag inte läste ungdomsböcker. .(Just nu läser jag den till Augustpriset nominerade Lex bok. )

Läser böcker som förlagen fållar in i 12 – 15 eller 15+,  gör jag stundtals och ofta med god behållning. Men 9 – 12-kategorin har visat sig vara en intressant kategori också. Här är huvudpersonerna på väg in i tonårsbubblan, men har ännu inte blivit tonåringar. Vägen in dit gick via en bokhora-podd där (om jag inte minns fel) Clarisa Rolandi-Ronge  från Flaskposten rekommenderade En nyckel, en gåta och fyra brev av Rebecca Stead. Nu i fin pocketutgåva (Jag själv lånade den på Kulturhusets barnbibblo och gick till allas fasa in där med S-K-O-R, jamen förlåt!) En spännande bok med olika tidsplan och 70-talets New York. Huvudpersonen Miranda är i 12-årsåldern om jag inte minns fel och med ett ben in i tonåren, men inte tonåring.

En annan spännande bok är Tredje tecknet av Ingelin Angerborn där Olivia märker att någon osynligt är inne i hennes rum. Vem är det? Magisk realism och spänning.

Utan mystik men full av vardagens dramatik är Lite ihop av Johanna Lindbäck. Majken plötsligt känner att hon och bästisen inte längre klickar som förr? När kompisen börjar intressera sig för killar försöker sig Majken på samma sak, genom att köra projektet lite ihop tillsammans med den nyinflyttade Ivan. Med driv och träffsäkra dialoger, på Lindbäckst vis, och jag sträckläser boken.

Så dagens (vidarebefordrade) tips alltså: Läs åldersnonchalant!

_ _ _ _

Det här är mitt inlägg i julkalenderbloggstafett arrangerad av Sofies bokblogg. Nästa blogg att skriva är Book Twin

Publicerat

NW

Jag sitter på Göteborgs central. Som vanligt är jag ute i god tid och slår mig ner på en bänk och väntar på tåget. Folk går fram och tillbaka, pratar om jobb och middagsmaten, om barnen och vad de ska göra nästa vecka. Jag hör fragment av samtal och jag pusslar ihop till helheter. Eller struntar i. När tåget kommer kliver jag ombord och släpper bruset bakom mig.

Den bilden tänker jag på när jag läser Zadie Smiths NW. Eller snarare när jag slutar läsa NW. För på samma sätt som jag klev på tåget därnere i Göteborg och lämnade stationsbruset bakom mig kliver jag ur romanen på sidan 130. Jag bara stannar efter:

Han fick en impuls att slita upp det urblåsta fönstret, igentejpat med kartong och maskeringstejp.

DSC00047Jag tänker att det inte är någon idé. Vad finns här som jag inte ser? Jag känner mig bara som en ointresserad betraktare av de berättelser som sker mellan bokens pärmar. NW är postnummerkoden för nordvästra delen av London, London för fan!  Staden! I ett rufft område växte Leah, Natalie, Nathan och Felix upp och nu möter vi dem som vuxna. Varför intresserar de mig inte ?

Jag ringer Liv som läst romanen och tycker mycket om.

– Det här är en så god kombination av bra intrig och bra språk, säger hon. Alla de där människorna som man aldrig läser om i dagstidningarna, de man aldrig ser, de ryms i den här romanen. Det är vilka som helst. Men ändå unika röster. Ser du inte hur författaren låter sina karaktärer spegla sig i varandra för att göra dem ännu lite tydligare? Nathalie har gjort sin klassresa. Hon har lämnat det som Leah ännu står kvar i, och vill spegla sig i Leah för att se vad hon själv inte längre är. Kanske blir Leah också en trygghet eftersom de alltid känt varandra, även om skillnaden i status har förändrats. Leahs vänskap grundar sig inte i Natalies nya livstil, det kan hon vila i.

Jag bläddrar i boken och letar rätt på Natalie igen.

Hornsey Lane. Sa Natalie Blake. Det var hit jag var på väg

– Det jag tycker om är att Zadie Smith låter alla personer vara självständiga människor, fortsätter Liv. Det finns inget fördömande här. Inget moraliserande. Oavsett vad de har gjort eller vad de gör.

– Jag tycker om språket, svarar jag och tar mig tillbaka till sidan 130. Det gör jag verkligen. Och strukturen. Det är ett upplägg som kräver något tillbaka av sin läsare.

Vi fortsätter att prata om status, klass och etnicitet – allt det som en stad har att handskas med och som romanen gestaltar.

Och jag läser vidare. Kliver ut där bland rösterna igen och hör allt så mycket klarare. Urskiljer resonemang, fogar samman fragment. När jag till sist slår igen boken tänker jag mig att allt bara fortsätter där i NW. Oavsett mig.

NW. Zadie Smith. Utgiven 2012. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.