När jag var 15 år kom Jonas Gardells bok Vill gå hem. Jag var med min mamma på en slags bokkväll i Hörsalen i Norrköping. Flera författare framträde, bland annat då den relativt okände Jonas Gardell. Jag föll direkt som en fura. I boken finns tonårstjejen Charlotte som han beskrev på ett väligt roligt och varmt sätt och jag identifierade mig med hennes utanförskap på en gång. I pausen fick jag boken signerad och blygt tog jag emot boken med hans namnteckning i.
Detta skapade en tioårig lång passion till Jonas Gardell. Jag skrev uppsats om honom, följde hans show med Kim Hedås (100 år sen), fick visa min uppsats för honom bakom scenen. Jag drev en också en sida på internet om honom när nätet var nytt, jag läste allt tills han blev jättejättekänd och när jag sett hans show för sjuttioelfte gången (med samma skämt från sent 80-tal fortfarande) och när han blivit totalt folkkär så orkade jag inte mer och la ner. Betytt mycket för mig har hans produktion gjort.
Han har en imponerande produktion bakom sig. Det är inte bara ståuppkomik och En komikers uppväxt. Han skildrar livets alla skeenden i sina böcker som Vill gå hemeller Fru Björks öden och äventyr. Han har också skrivit ett flertal pjäser och kan som ingen beskriva utanförskapet, ångest och den lilla, lilla människan. Han gör det så sårbart och allmängiltigt. Ingen kommer liksom undan. Alla drabbas av Jonas Gardell på något sätt.
När jag läste regi på teaterlinjen på folkhögskola fick vi lämna in önskemål om vilka pjäser vi ville regissera. Jag kämpade för att få regissera Gardells Ömheten om de homosexuella paret Benjamin och Rasmus men våra lärare tyckte att den var för svår, både för en nybliven regissör och för de amatörskådespelarna. Vi fick, inte helt lätta, Medeas barn av Suzanne Osten och Per Lysander istället.
Jag läste och recenserade Jenny för drygt sex år sen och böckerna Om Gud och Om Jesus har jag faktiskt inte orkat igenom. Därför är det helt fantastiskt att läsa Torka aldrig tårar utan handskar nu. Första delen i en svit om tre heter Kärleken. Romanserien handlar om HIV och dess intåg i Sverige.
Del ett handlar en rad homosexuella i Stockholm i början av 80-talet. Från olika delar i Sverige har de brytit upp för att börja om sina liv i den mer anonyma huvudstaden. Här kan de hitta likasinnande. Fortfarande i smyg, men de är inte ensamma längre. Här återkommer också Rasmus och Benjamin från Ömheten. Gardell beskriver den här tiden otroligt levande och med mycket värme. Han lyckas beskriva sexualdrifter och de ensamma vandringarna för de nykomna att hitta rätt i den djungel det måste ha varit för de nyfikna, intresserade men ändå skamfulla drifter alla har men som för en del var så oaccepterade och fortfarande är. Han beskriver splittringen mellan de äldre homosexuella där det absolut var helt uteslutet att visa sin kärlek öppet mot de yngre som ville sluta skämmas och smyga genom ett gardinkrig på gayklubben Timmys på söder. Det här såna här detaljer som gör att man får en mycket större förståelse för hur det var. Till gayklubben gick man inte för att få sex, man gick dit för att ta en kaffe, en öl och snacka med andra utan att behöva dölja vem man var! Sex fick man på andra ställen.
Vem hade kunnat skriva denna viktiga historia bättre? Nej, ingen. Gardell säger i flera intervjuer att det var hans plikt och i en intervju i Kulturnyheterna säger han att ”jag tror att jag har gjort det bra”.
Du behöver inte tro Jonas Gardell! Du har gjort det fantastiskt.
Och nej, jag kan absolut inte vänta till nästa vår och höst för del två och tre i den här romansviten! Kom ut med dem nu! Nu ska jag läsa om Ömheten igen. Sen ska jag läsa boken igen. Det kommer bli en lång väntan.
